Nu sitter jag här. Hemma. Det hemma som jag kallar för hem-hem. Endast hem = Strömnäck. Hem-hem = Bollnäs. Just nu sittandes i sängen hos mamma. Pappa har jag besökt under dagen idag och igår kväll.

     Igår eftermiddag/kväll tog jag en promenad i snöovädret från mamma till pappa med mottot "inte bilen under milen" som ledare i stormen. Detta som jag sedan upprepade som ett mantra under min 40 minuters långa promenad (vanligtvis 30 minuter lång) var välbehövligt. Det var ganska motigt måste jag säga. Kallt, snöstorm och jävligt men jag tog mig fram efter många om och men. När jag kom fram och hade tinat upp igen ringde det på dörren. Det var min lilla kusin och hans mamma som hade besökt en vän till henne. Rickard, min kusin, ville titta förbi en stund (vi har ju trots allt mycket eftertaktat lego hos oss) så Arlene lämnade honom hos oss en snabbis. Hon gick iväg en stund och jag frågade Rickard "Vad vill du göra då? Vill du titta på fiskarna eller?" en aning retsamt. "Nej, Lego!" svarade han bestämt. Vi drog fram lådorna under sängen och började bygga. Efter en stund kom Arlene tillbaka och Rickard lämnade legobyggandet. Kvar på golvet blev jag och min syster Jenny, 19 respektive 15 år gamla, djupt konsentrerade på att bygga legohus. Efter en stunds konsentration och tystnad säger min syster "Ja, det är är inte ofta nu för tiden.." Jag skrattade till och sa "Nej du! Och tänk att jag kommer hem hit och bland det första jag gör är att bygga med lego tillsammans med min 15-åriga syster!?"

     En stund efter detta får jag ett sms från Charlotte som tycker att jag ska komma och kolla på G-klavens julkonsert. Jag tar på mig alla mina ytterkläder igen, möter snöstormen och går mot kyrkan. Jag fick en plats uppe på läktaren och såg väl inte så mycket men jag hörde väldigt bra. Det var en jättefin julkonsert!
     Under konsertens gång gick Cantilena upp och sjöng en vända för att sedan återvända upp till läktaren som jag satt på och lite senare sjunga en sväng till. Peter visade vilka låtar de skulle sjunga här näst och konstaterade att jag kunde allihopa. Han sa skämtsamt: "Bea, du kan ju följa med upp och sjunga med oss." Charlotte fortsatte: "Ja, Bea! Gör det! Gud vad kul att kuppa och chocka Lena. Det skulle vara så kul att se hennes reaktion om du bara helt plötsligt stod där i kören med oss!" fullt seriös. Jag skrattade åt förslaget och såg dessutom att jag hade kläder på mig som stämde överens med Cantilenas färgtema. Jag svarade dem "okey, jag gör det!" Fnissandes gick vi ner till dörrarna som kören sedan skulle gå in genom. Vi ställde upp oss och gick in. Jag höll masken, jag gick in som om jag varit med hela kvällen. Jag tror inte att det var många i publiken som märkte något. Knappt ens Lena; till en början. Hon var totalt inne i att informera barnkören om vad de skulle göra. Då hon hade fullt upp med dem missade hon totalt att jag strök förbi henne, en halvmeter ifrån och ställde upp i tillsammans med Cantilenakören framför G-klaven, bakom lilla Cantilena. Då hon pratat klart med barnen vände hon sig till resten av alla körsångare för att slå in oss alla i stämmorna på "tre pepparkaksgubbar". Då ser hon mig. Hennes min var helt klart obetalbar! Charlotte som stod bredvid mig kunde knappt hålla sig från att bryta ihop. Jag försökte hålla masken men mina skrattgropar under ögonen syntes nog mer än någonsin. För det första visste inte Lena att jag ens befann mig i Bollnäs. För det andra visste hon inte att jag skulle vara på konserten denna kväll och för det tredje anade hon aldrig att hon skulle få se mig stående i den kör som jag slutade i för ett år sedan. Haha, det var så fruktansvärt kul. Inte nog med att det var jättekul att sjunga i kör med alla dessa människor så var hela situationen så rolig och sjukt busig. Verkligen riktigt kul! När vi sjungit de sista låtarna på konserten var det dags för applådtack. Alla tre körer bugade och tackade publiken. Även jag, som tidigare suttit i publiken och tittat på konserten 90% av tiden, stod nu på "scenen" och bugade tillsammans med de andra. Det var minst sagt en underlig känsla. När vi sedan skulle gå av "scenen" gick jag förbi Lena igen, fast nu åt andra hållet och kramade om mig i all hast och sa: "Det där var roligt! Haha, knäppgökar!" Charlotte var nöjd. Det här var hennes sista konsert med Cantilenakören då hon slutar nu efter detta. Exakt för ett år sedan slutade jag med Charlotte vid min sida, sjungandes duetten "Jungfru Maria" (från "Jul i folkton") med henne. Nu slutade Charlotte med denna kupp, med mig vid sin sida. Allting går runt. Det är fint!

Idag har jag träffat min favorit-Maja som jag även chockade rätt rejält igår då hon är med i G-klaven och inte heller hon väntade att se mig bland körsångarna. Vi vandrade runt en stund på Röda Korset och fikade. Jag har saknar henne så mycket så det var ett riktigt kärt återseende både igår kväll och idag.

     Efter det tog jag en promenad tillbaka till mamma vilket idag gick lite lättare då snöstormen har börjat lägga sig. ("Peppar, peppar ta i trä!") Sedan fick jag skotta fram min bil och flytta på den (älskade datumparkering) så att plogbilen nu kan ploga ordentligt i natt/i morgon bitti. Här är det nu vinter på rikigt. Till och med värre här än i Umeå. Det var inte vad jag hade väntat mig när jag i lördags åkte söderut i hopp att Bollnäs skulle vara varmare och mindre snöigt. Fast det är väl kanske lika överallt i landet nu. Tur är väl att det snart är jul och då sprider vi lite glädje och värme kring oss ändå. God jul!

Idag var faktiskt en ganska tung dag. En tung tisdag. Hela förmiddagen har vi lyssnat till Mitec Groshers otroliga historia om hur han överlevde 9 olika koncentrationsläger under andra världskriget. Det var verkligen en bra föreläsning! Den var inte alls som andra och han tog inte bara upp sådant som jag hört förut. Det här var mycket mer personligt. Han grät, publiken grät. Han skrattade, publiken skrattade. Han talade, publiken lyssnade; som aldrig förr.

     Efter lunch stod svenska på schemat och det var dags att kolla på film. Jag trodde att det skulle bli, om möjligt, något ännu tyngre ämne men icke. Masjävlar! Den filmen är så rolig! Dessutom uppskattade jag den mer nu efter att ha bott här uppe. Jag saknar nästan det där småstads/byakomplexet. Alla känner alla, alla har något att säga om de flesta och gör det mer än gärna. Hela den filmen skildrar allt det här på ett så komiskt sätt. Svensk humor när den är som bäst.
     Folkmusiken präglar också filmen så som den även gör Dalarna och Hälsingland. Jag har flera gånger sagt att det är tydliga skillnader mellan Dalarna och Hälsingland men jämfört med Västerbotten känns Dalarna som hemma. Så efter denna film längtar jag nu hem. Hem till lilla skrutt-Bollnäs där nästan alla är sådana som jag känner och de flesta har säkert pratat om mig ett flertal gånger, men det spelar ingen roll. Det är ingår liksom.

     Dessutom vet jag ju om allt det som väntar där hemma nu. Jul med familjen, julmat, julgodis och massor utav vänner som jag länge har saknat.

Igår kväll spelade jag och Jonathan fiol respektive gitarr halva kvällen igen. Det var länge sedan sist. Vi fick något spontant infall och han visste om en sida med massa folkmusiknoter och vi spelade gladeligen ett bra tag. Det var kul! Vi kom fram till att vi måste upprätthålla våra spelstunder även då jag flyttat in till stan och bestämde att vi ska spela i kyrkan någon gång framöver. Najs!

Nu har jag precis kommit tillbaka ifrån keramiken på skolan. Mina händer är som vanligt torra efter all lera och allt vatten. Det är faktiskt riktigt roligt att skapa, även om det kanske inte blir så fint alla gånger. Vi får se vad det blir av mina så kallade "mästerverk". Kanske borde ni som känner mig förbereda er på att er vän Beatrice snart är en världsberömd konstnär. (Man kan ju alltid drömma)

Denna Luciamorgon inleddes faktiskt av ett Luciatåg. Ett väldigt litet sådant. Med tre man kort fick vi ändå till ett "tåg" på 5 personer. Jag som från början tyckte 8 var för lite fick tänka om och resultatet kan du se på bilden nedan.

     Så, alltså; Ett Luciatåg, om så ett väldigt litet, avklarat. CHECK! Vad har vi då kvar innan lördag då det nalkas hemfärd? Jo, i morgon ska vi få ta del av Mitec Groshers föreläsning om andra världskriget. Han är en av de överlevande. Jag tror det kan bli intressant om jag går dit med ett öppet sinne. Har ju ändå hört så pass mycket om detta ämne och läst så många böcker så risken finns att jag inte kan ta till mig informationen på det sätt som jag borde. Vi får se, jag kanske också gråter som alla säger att man ska göra av hans föreläsning. Vet mer om detta efter i morgon.

     Onsdag, torsdag, fredag = fika, fika och fika. På torsdag är också ett julklappsbyte tänkt, då hela teckenspråkslängan ska ha någon sorts lek/tävling där byte av klappar är huvudsaken. På torsdag är det även individuella samtal med vår teckenspråkslärare. Ska bli kul att höra hur jag ligger till, eller jag kanske borde omformulera mig, det ska bli intressant att veta hur jag ligger till. Hehe.

     Fredag, julbord! Najs! Jag älskar folkhögskola!

Foto: Joakim Hedman  

Jag klagade dagligen på bussarna hemma i Bollnäs. Vanligaste klagomålet var tiderna. Då de endast gick en gång i timmen. Det jag har insett av att flytta till Strömbäck är att "en-gång-i-timmen"-bussar vore fantastiskt. Vad sägs om:

Strömbäck - Umeå (LÖRDAG)

Avgång:   12.00      17.45

                 |              |

Ankomst: 12.25      18.15

"Men hon har ju en bil!" tänker du då. Ja, det har jag ju, men med tankte på att jag röstade på miljöpartiet bör jag väl  ändå inte vara så motsägelsefull och ta bilen varje gång jag ska in till Umeå. Nej, just precis. Så vi kollar på tabussen.nu och vad ser vi? Jo, det som just skrivits ovan. Kul! Verkligen, kul!

     Det är skönt att veta att jag snart bor i stan, nära till allt och med avsevärt större lättigheter att leva miljövänligt.

Jag är så glad. Jag är så uppspelt. Så mycket som en människa kan vara. Anledningen är en otroligt högklassig julkonsert av Musikalakademien. Jag log en hel föreställning. Dessutom var detta genrepet, så jag kan inte ens föreställa mig hur de är efter premiären i morgon. Inte heller hur bra de kommer att vara andra och därmed sista året av utbildningen. Jag är frälst! Tror ni att jag kan gå och lägga mig nu? Omöjligt! Så i extas som jag nu är...

     Stundom kunde jag omöjligt sitta still i aulabänken och andra gånger ville jag bara sjunga med. Flera körlåtar i andra aktens slut var sådana som jag sjungit förr och kan stämmor på. När jag hörde dessa blev jag så glad att jag inte längre kunde hålla mig. Jag viskade till Åsa sittandes till vänster om mig: "De sjunger samma stämma som jag kan på den här!" och så sjöng jag lite tyst för mig själv. Andra gånger sa jag ivrigt: "Jag kan, jag kan, jag kan!" och för omväxlingens skull: "Jag vill, jag kan också!"

     Ja, lite avis jag nog trots allt. Det vore ju fantastiskt roligt att gå MA och därmed sjunga med en skara människor som alla brinner för samma sak. Musik/kör. Ja, visst vore väl det trevligt... Trevligt, ja... Ja! Men äh, "vad vore väl en dag med MA om inte alldeles hemsk.. och värdelös och... tråkig och... alldeles.. alldeles underbar!"

Nä, jag är inte bitter. JAG - TYCKA - O-M- TECKENSPRÅK - PY. Nu, god natt! Imorgon är det teckenspråksprov, eller förlåt, kunskapskontroll i teckenspråk så det är bäst att vara utvilad! Dessutom ska jag hinna göra en redovisning om igelkottar och ha luciagenrep. God kväll!

Ja, så heter boken som jag försökt printa in i huvudet hela eftermiddagen och kvällen. Kanske är grammatiken i teorin inte så svårt som man kan tro men i praktiken, det är så det skiter sig. Kanske är grammatiken i praktiken något totalt ologiskt medan den i teorin är så otroligt genomtänkt. Äh, jag bara svamlar. Orsaken är den att jag stirrat mig blind på mina anteckningar och noteringar om perfekt particip och interrogativa pronomen. Mitt huvud är lika tomt som en ungkarls kylskåp efter denna intensiva studietid, sittandes i min säng med papper, böcker och anteckningsblock utspridda överallt. På onsdag vankas det nämligen grammatikprov. Vem kunde ana något annat? Kanske trodde du att jag älskar grammatik, att jag älskar allt vad pronomen heter men ack så fel du då hade. Kan hända att jag endast är trött, sur och bitter på allt gällande svenska i denna stund. Jag behöver nog sova på saken, ska du se så löser vi det här en annan dag. "Mañana mañana eller manana manana som vi säger. Skjut på det, skjut på det, skjut på det!"

... Med det menar jag självklart att jag kollat på Så mycket bättre. Vad gör man annars som är viktigare en lördagar kl. 20.00? Inte mycket alls! Jag och Lotta satt bänkade i TV-soffan hela kvällen. Efter en hel del musik såg vi Harry Potter och halvblodsprinsen. Vi kom överrens om att vi behövde en liten uppdatering efter att ha sett första delen av dödsrelikerna. Det blev en nördig kväll på Haga. Vi upptäckte våra förmågor att komplettera varandra inom just området Harry Potter. Vi är nu så insatta i ämnet att det nästan räknas som sjukligt. Det blev en mysig kväll med nybakta lussekatter och kaffe. Man tackar!

Idag har jag mest bara pluggat och klippt hår. I fredags var jag och Linda till Ersboda och dansade till Zlips. En väldigt rolig (och lång) kväll som resulterade i mycket sömn in på lördagen. Sedan på under dagen på lördagen slog jag in julklappar och myste med jul i folkton. Så, allt är som det ska!