Det här blev en kort vecka. Först gick måndagen bort då den var en röd-dag. Idag är vi komplediga för att vi var aktiva på folkhögskolans dag, en lördag. "Ja, sovmorgon!" tänkte jag och Vickie. Då kan vi passa på att sova ut för vi har inget annat planerat, bra! Idag klockan 8.00 vaknar jag av att det låter som att det är någon i mitt rum som borrar med en sådan där gigantisk markborr. Hela huset skakar. Porslinet i skåpen hoppar och utan öronproppar skulle man kunna få tinitus på en kvart av det här ljudet. Då kanske ni förstår att det inte blev så mycket av våran sovmorgon. De i lägenheten bredvid har fått fuktskada!

Jag tror att våren stannade kvar i Bollnäs när jag åkte upp. Här är gräset brunt och gult, lövträdens grenar döda. Det enda lilla liv som här kan skådas är små videkissar som smyger fram i den blekgula solen. I Bollnäs var gräset grönt, så gott som alla björkar fyllda av liv. Där knoppar nu träden, där växa blommor för fullt. Solen bränner vinterbleka hyar. Där är våren, eller kanske sommaren? Ja, så är det. Där är sommaren, hit når bara våren men blott ett smakprov, en aptitretare. Än ska vi få vänta, på björkar fyllda utav liv. Än ska vi få vänta, på blommor och gröna gräsmattor. Min pappa skulle älska det här. Enligt honom är just detta den bästa tiden på året, då vi väntar på explosionen. Där har det redan exploderat men ingen märkte riktigt när. De märkte bara när det en dag var för varmt att bära vårjacka. De märkte bara när det plötsligt var normalt att klä sig i klänningar och shorts.

Det var mitt lov, en solsemester endast 45 mil bort. Nu ska jag klä på mig varmt och cykla till coop och handla.

Jag blir så otroligt irriterad på att man ska ha så ofantligt mycket arbetslivserfarenheter för att kunna få ett jobb. Jag har ju fan inte gjort någonting annat än att vara gatumusiker i två sommrar. Vilket jävla merit!

     För att kunna få ett jobb måste jag ha haft en massa jobb innan. Om jag då inte får något jobb för att jag aldrig någonsin haft något innebär ju också det att jag kommer att förbi arbetslös fram till att jag dör av svält eller depression. Jag är dömd att lida! Det här är nog det värsta moment 22 som världen någonsin har skådat. Jag blir arg, jag blir upprörd men framförallt orolig och snudd på galen när jag tänker på kommande sommar och dess ekonomi. Vart fan är det jag lever?! I helvetet? Jag tvivlar starkt på att det finns någon godhet över huvud taget. Mänskligheten lever i en ond värld som styrs av onda människor som en ond dag kommer att spränga hela skiten i luften.

Jag sitter vid mitt skrivbord med datorn framför mig och försöker ta i tu med bokrecensionen. Det går inte. I mitt huvud snurrar bara en massa andra tankar. Jag tänker på elpriser, jag tänker på pengar. Jag tänker på dagens lunchspelning och på jobb. Jag måste få ett jobb i sommar! Annars överlever jag inte.

     Det ständiga orosmolnet är min ekonomi. Det här funkar bara inte, jag MÅSTE få ett jobb annars går min värld under. Jag skulle kunna brista, spricka, bryta ihop när som helst. Jag hatar pengar.

Nu ska jag ta en promenad så kanske jag är lite gladare när jag kommer tillbaka.

... Så säger Findus, så säger också jag. Jag sitter nämligen på balkongen med en sol som värmer, lägenheten för mig själv, en kopp kaffe i hand och nyss åt jag en avokado. (Ja, idag lyckades jag skära en i tu utan att ta med knogen.)

Livet är bra härligt när det blir vår!

Fredagen den 1 april var jag och Vickie till folketshus på Umeå Open. (Detta är, för dem som inte vet, en innomhusfestival i Umeå.) Jag ger den kvällen en 3:a av 5 möjliga. Detta på grund av att festivalschemat var uruselt. Man kan säga att kvällen började med Daniel Adams-Ray kl. 20.45 Jag och Vickie kom ner till stan ungefär den tiden. Bussen rullade in på Vasaplan och vi möttes av en 100 meter lång kö, bara för att komma in. Det här oplanerade hindret resulterade i att vi fick se 3 låtar i slutet av Daniel Adam-Rays konsert. Nu var klockan 21.20 (ungefär). Vi gick fram till Adam som jobbade som sjukvårade den här kvällen och frågade när Those Dancing days skulle börja och fick till svar: "Nej, dom har redan börjat. De började för en kvart sedan." Då gick vi från Idun till Äpplet (Båda dessa är namn på lokaler) där Those Dancing days skulle spela. Vi lyckades höra ungefär 3 låtar även där. Publiken ville höra mer och försökte ropa in bandet igen. Då kommer en av bandmedlemarna upp på scenen och förklarar att de gärna hade spelat mer inte fick för festivalarrangörerna. Det sög och vi gick upp till baren. Stod där en stund och bestämde oss för att gå tillbaka till Idun och lyssna på Säkert! fram till att Håkan Hellström skulle börja spela. Tur var väl det! För när vi kom dit var det även kö in till den lokalen då den var för full under Säkerts spelning. När en person gick ut ur lokalen fick en ur kön gå in. Så såg det ut i 10 min kanske, fram till då vi fick kliva in. Vi fick nu höra ungefär 4-5 låtar med Säkert!

     Vi stannde kvar i lokalen då vi visste att vi inte skulle ta oss in till Håkans konsert i tid annars (om ens komma in över huvudtaget). Stod och väntade i 50 min framför scenen och lokalen fylldes snabbt även den här gången. Proppfullt var det när Håkan började att spela och början av konserten var endast en kamp om att överleva. Syret var slut sedan långt tillbaka och folk armbågade sig fram för att stå närmast. Ni vet hur det är på festivaler i vanliga fall, bara det att denna var innomhus och fylld av inlandsbor som inte vet hur man för sig bland människor. Ju längre in på natten vi kom desto bättre blev det. Allra bäst var det i slutet. Då hade de minst intresserade och därmed de värsta människorna gått.

Det bästa minnet från Håkans konsert är den här låten: Håkan Hellström – Du är snart där. Live-versionen var helt underbar och hans presentation av låten var otrolig! Det är var jag tar med mig från den här kvällen och den låten som jag tänker på fortfarande.

Igår, fredag, leverade jag en tavla på Hedlunda. Närmare bestämt hos Robert. Han verkade nöjd med resultatet. Jag är i alla fall rätt nöjd med tanke på att mina tidigare erfarenheter inom måleri är väldigt påvra. Man skulle kunna säga att det ekar lika mycket inom det här området som inom sport. Nej, riktigt så illa är det kanske inte. Jag målar bättre än vad jag spelar fotboll, fast det säger ju i och för sig inte så mycket.

     På kvällen cyklade jag till Ersboda för att dansa. Det var kul! Dels var det kul att cykla (numer har jag cykeln inne i stan istället för i ett förråd i Strömbäck) och dels var det kul att dansa. Det blir långt mellan gångerna när man är student. Jag kan säga att det tar emot att ha lagt de sista pengarna på en danskväll som jag har gjort nu. Denna månad har jag 60 kr kvar att leva på. Men det var ju kul så jag får väl leva på det den här veckan ut, för sen åker jag hem till Bollnäs. Då får jag leva på mamma och pappa en stund innan den 26/4. Önska mig lycka till!

Idag har jag varit nere på stan, i Kungspassagen, för att representera och göra reklam för Strömbäcks folkhögskola. Idag är det nämligen folkhögskolans dag!

     Utöver det har jag hunnit med att städa lägenheten, rensa avloppet under handfatet (det värsta och äckligaste som jag någonsin har upplevt), lagat mat och förbannat en avokado. Varför har jag förbannat en avokado? Jo, för att den vägrade att dela på sig när jag skar i den, vilket resulterade i att jag blev arg, tog i lite mer och skar mig. Så nu sitter jag här, med ett bultande finger och på detta finger sitter ett färgglatt plåster med dinosaurier på. Blä för hårda avokado!

För övrigt så har jag uppdaterat min favoritspellista på spotify. Kolla in den (Folk) och ha en fortsatt trevlig helg!

Låt mig nu få presentera ännu ett kostverk här på bloggen. Denna gång en tavla istället för en skapelse. Mina damer och herrar, här är Ditt Liv: