Umefolk. Jag saknar nästan ord. En dag och jag är såld, fast jag vet inte riktigt vad jag är såld åt, till, för. Musiken? Dansen? Banden? Min hosta är värre idag, men va fan, det var det värt. Jag tror förresten att det är folkmusikvärlden som jag är såld åt, till, för. Hela dagen var som en enda stor upplevelse. Visst, Bingsjö och Svaben är också fantastiskt roligt men det här var liksom mer koncentrerat, sen var det ju banden också förstås. Ja, banden! Frifot, Triakel, Hoven Droven och Mittfolk och Celso Paco & Dynamo De Luxe. Dessa band var... Otroliga! Så oerhört gött att höra bara bra musik i 12 timmar. Ja, du läste rätt - jag var där i 12 timmar. Helt galet för att vara jag. Sedan när blev jag så här entusiastisk? Sedan igår kanske. Det var nog Umefolk som gjorde något med mig. Vilken sorgemedicin! Alla bekymmer var som bortblåsta. Klyscha? Ja, kanske men sant. Jag är idag så glad, så obrydd och helt kvar i gårdagens känsla och stämning.

Jag måste bara berätta något kul. Jag var där med Jonathan (som känner HELA världen). Han förvarnade mig i entrén att han kommer känna ganska många. "Visst, visst." tänkte jag och minndes hur han var i Bingsjö. Bara i foajén hade han träffat på 8 st han kände. (Så ni kan ju kanske föreställa er hur många han träffade under dagens gång...) Ja, hur som helst. När han sa så räknade jag inte med att jag skulle få uppleva det här scenariot:
     Jonathan väntar på mig som kryter på mig dansskorna. Då går Ulrika Bodén förbi. Jonathan säger: "Hej, Ulrika!" Jag som tidigare haft ögonen på mina skor tittar upp och ser till min förvåning vilken Ulrika han har hälsat på. Jag chockas ännu mer av att hon svarar "Hej, Jonathan! Jag trodde aldrig att du skulle känna igen mig." Jag dog. "Va sjutton!? Inte nog med att han känner alla, alla känner honom också. Inklusive Ulrika Bodén." Ungefär så gick mina tankar just då. De pratar. Jag knyter färdigt mina skor ställer mig upp. Jonathan säger då: "Det här är min vän Bea!" Fattar ni resten? Jag har skakat hand med Ulrika Bodén. Och inte högtidligt och avgudande som man kanske borde göra med en artist, nej nej, helt vanligt. "Hej, Bea!" säger jag. "Hej, Ulrika!" säger hon. Knäppt! Helknäppt med kul. Och coolt!

Sammanfattningsvis.
Frifot: Bra! Riktigt jäkla bra.
Triakel: Samma där. Underhållande och stämningsfullt.
Celso Paco & Dynamo De Luxe: En glad överraskning. Jag har aldrig hört dem eller något om dem förut. Svängigt som tusan och massor av renodlad glädje.
Och såklart, Hoven Droven och Mittfolk: Vilket jäkla drag! Så rackarns bra.

Dansa gjorde jag också. Kul att få ihop pusslet! Jag lär mig nämligen bättre tror jag om jag får smälta det jag har lärt mig, nästan så pass att jag glömmer bort hur man gör, för då slappnar jag av mer och följer bättre. Det gick bra och var galet roligt precis i slutet innan de skulle stänga stället. Då gav alla av sin sista energi och bara öste. Likaså musikerna. De spelade så att det slog gnistor om hela folkets hus. Folk dansade ut från äpplet och upp i foajén. Musikerna spelade i trappen. Jag klädde på mig och gick ut till bussen (precis utanför) och jag kunde fortfarande höra den svängiga polkan inifrån. Då jag väntade på att bussen skulle rulla in så stampade min fot fortfarande takten till de tunna tonerna bort ifrån. Annat folk, som troligtvis varit på krogen och inte hade en aning om vad som försiggått på Folkets hus hela dagen, tittade konstigt runt omkring sig och på mitt ben som rörde sig i takt till det som de hörde svagt. Ljudet kommer närmare och närmare. Till sist står de alla ute, precis bakom oss. Jag hörde på så vis den sista svängiga polkan ända till dess att jag klev på bussen och bussens dörrar stängts bakom mig.
     I huvudet hade jag, av någon anledning, Jonas schottis på repeat hela bussresan och hela vägen hem. Så jag gjorde en "Dancing the whole way home"; fast schottis!

Lily Allen – Fuck You

Vad ska man med en nyupptankad bil till om man har körförbud på den? Det är frågan jag ställer mig. Om jag ändå hade varit synsk, kunnat se in i framtiden, då hade jag aldrig tankat fulltank igår. Idag åkte jag in till en bilreparatörfirma för att balansera däcken. Trodde jag, ja! Det slutade med 4 stora fel och körförbud.

Felen: Bromssytemet läcker; bromsarna tar ingenting, en vätskepump har fryst sönder, bilen läcker motorolja, stötdämparen höger fram läcker. 5000 kronor för en reparation som skulle kunna hålla i en vecka. Där rök min dag och 500 spänn åt skroten. För vad är väl en upptankad bil på skroten om inte alldeles värdelös?

Utöver att jag inte har råd med att laga bilen så har jag heller inte råd med busskort för att ta mig till skolan.

930 kr istället för 260 i månaden, det kallar jag skillnad. En skillnad som skulle spräcka min budget nå så jävulskt. "Beatrice, det här ser ju inte bra ut..." säger de snart i Lyxfällan.

I skolan måste jag ju gå för att bli något. Japp, fram till sommaren för sen vet jag inte hur det ser ut eller vart jag tar vägen. Om det inte blir något av våran utbildning till hösten så måste jag flytta. Jaha, då är det i maj/juni så dags att börja leta boende i en ny stad där jag inte har någon kötid överhuvudtaget. Det går ju knappt att hitta något här med 1½ års kötid, hur sjutton ska det då gå i Stockholm, Göteborg, Örebro utan någon kötid alls.

Mitt i allt detta ska jag hitta jobb, fixa praktik och planera vårt utåtriktade arbete. Dessutom har jag blivit sjuk också. Dunderförkyld!

Ordet "I-landsproblem" räcker inte till. Det. Här. Är. Så. Jävla. Påfrestande...

Igår eftermiddag gjorde jag i ordning varmt ett bad. Hällde upp en skvätt baileys, tog med mig boken "Avig Maria", tände ljus, startade en spellista med klassisk musik och kröp ner i karet. Aldrig förr har jag gjort något så klassiskt, så helhjärtat. Hur som helst så var det en fantastiskt stund för mig själv, i lugn och ro samtidigt som stormen tjöt utanför. Senare skulle jag komma att leta mig ut i stormen. Med halsduken över huvudet och ihopkrupen som en gammal gumma kände jag mig som kommandoran den gången då hon går omkring i stormen i Lönneberga och hittar en korv. Så såg det ut, förrutom att jag inte hittade en korv på en pinne utan en busshållplats. Dock med nöd och näppe. Jag såg knappt min hand framför mig. Allt jag såg var vitt. Då tänkte jag, "varför stannade jag inte kvar i badkaret?!"
     Frusen som en fiskpinne var jag när jag anlände till Öbacka där jag hängde med Lotta, Emma och andra arkitektare ett tag. Senare skulle vi ta oss till designhögskolan. Återigen, ut för att möta stormens isande, hårda vindar. Det här är bland det värsta väder jag någonsin har varit med om, och då skulle jag ut. Dålig tajming! En uppfriskande upplevelse i alla fall. Nu vet jag exakt hur kommandoran kände sig och jag tycker faktiskt synd om henne, trots att hon är en sur och bitter och elak gammal gumma.

... Så står det på Swingums hemsida och det provade jag på igår. Jag dansade järnet i flera timmar på ordenshuset. Så jäkla roligt! Jag är helt tagen. Jag har provat lindy ett flertal gånger men aldrig riktigt börjat ordentligt. Nu känner jag att det inte finns något annat jag vill hellre. Jag är verkligen helt tagen, liksom fast etsad. Visst, bugg är också väldigt roligt men jag ska nu rada upp födelarna med lindy:

1. Förningen i lindy är mycket mer tydlig och därmed följer jag bättre. Man dansar på så vis mer tillsammans med varandra, till skillnad från bugg som idag är en ganska självcentrerad dans.

2. Du kan göra exakt vad du vill. Spelar ingen roll om movet är fult, i sammanhanget blir det snyggt ändå, ful-snyggt!

3. Lindy är så mycket gladare och coolare. Chill och snabbt på samma gång.

Fördelarna med bugg:

1. Jag har dansat det länge så jag är trygg i mig själv och kan ta ut svängarna på ett annat sätt. Är därmed inte lika bunden till att ha 100% fokus på förningen.

2. Fler kan bugg.

3. Jag kan inte komma på något mer...

Alltså, lindy vinner. "Fördelarna med bugg punkt 1" går ju att jobba upp så att den punkten blir med på lindy-fördel-listan också. Det är mitt mission. Vad gör vi? Nu kör vi!

Igår målade jag en tavla. Dagen innan det en annan och någon dag innan det ännu en annan. Tre tavlor på en vecka. Idag stickade jag färdigt ett par vantar. Ett par på 3 dagar. Kreativiteten flödar! Kanske lämnar år 2012 utrymme för just detta? Året då världen ska gå under. Därför, om nu världen prompt måste gå under så kan det väl i alla fall få ske på ett kreativt sätt?

Dock verkar det inte som att TV håller med, för det är då bara skit och våld som visas. Därför går jag och lägger mig i ren protest. Gör det du med, en fredag, bästa sändningstid. God natt!

Tillåt mig att använda en klyscha, tillåt mig att säga:

Tiden rinner iväg! Det märker jag nu, för imorgon har jag och Vickie bott på Ystarvägen i exakt 1 år. Om vi räknar i veckor så är det inte heller långt till dess att jag har gått 2 år på teckenspråks- och dövblindtolkutbildningen i Umeå. Nätsan ofattbart. Samtidigt förundras jag över hur mycket jag har hunnit lära mig. Jag inser det då jag tittar på min första inspelning i den digitala språkboxen (DSB) där jag tecknar "MIN MAMMA HETER G-U-D-R-U-N" i ultra-slow-motion. Det är då som jag faktiskt märker, jag kan teckenspråk nu. Det kunde jag inte för 1½ år sedan. Det är imponerande!

Jag tänker tillbaka, vad gjorde jag för exakt två år sedan? Då övade jag inför vår slutproduktion på estetiska programmet i Bollnäs och längtade efter studenten. Jag var djupt försjunken i Carmen, min klass (läs sekt) och i mitt liv som sista års gymnasiestudent. Jag hade inte en aning om att jag två år senare skulle behärska ett till språk, teckenspråk. Då hade jag inte en aning om att jag skulle ha hunnit bo med en hel drös musikalare, lärt känna massa likasinnade, lärt känna massa oliksinnade, flyttat till en lägenhet med en person till, lärt känna och hitta i en ny stad och kalla denna nya stad för "hemma", den 1 februari 2012. Inte den blekaste! Men så är det. Fakta.