En nästan 2-årig resa ska komma att avslutas. Avslutas precis som alla tidigare resor har gjort. Den här resan avslutas kanske inte riktigt än, men den avrundades idag.

Jag intar min plats, rad 1, stol 15. Väntar tålmådigt på de andra att inta deras. Under tiden går två bröder på scenen. En av dem välklädd stående vid sidan av en bild föreställande två personer; Återhållsam sorg. Den andre klädd i skinnjacka vandrande fram och tillbaka över scenen samtidigt som denne nervöst biter på naglarna; Utåtagerande oro. Så startar Musikalakademiens sista föresatällning In To The Woods. Där startar en föreställning om livet, om kärlek, om önskningar, om döden. Vi följer med bröderna i deras bearbetning av sorgen efter föräldrarnas bortgång. In till en saga, där deras fantasi möter Rödluvan, Askungen, Rapunzel och många fler välkända figurer. Figurer som med brödernas fantasi nu går andra vägar till mötes, ser ut på andra sätt och som stöter på figurer från andra sagor. Låter det rörigt? Det är inte så rörigt som man kan tro. Jag skulle kalla det organiserat kaos, lite som min diskbänk. Det finns ett tydligt mönster i kaoset, i röran, där strukturen ändå är tydlig. "Bestick här, tallrikar där, glas där..." fast i det här fallet "Bröderna här, fantasin där och den här nya sagan där..." för de forna sagorna kan du helt enkelt hålla utanför det här. I slutet kommer allting att gå upp för dig. Där får du den övergripande historien att knyta an till början, där knyts slutligen säcken ihop. Det är då jag inser, alla kan förlora sig i en saga. Vem som helst, även du, också jag. Jag tror att det är detta som Musikalakademien vill lyfta fram. Din fantasi kan bli en saga med vilket slut som helst, det vet du inte förrän du är där, vid slutet. Din fantasi kan bli en saga som slukar dig så som vargen slukar Rödluvan, det vet du inte förrän efteråt. Jag blev slukad, jag glömde bort vad som egentligen brukar hända med Askungen och alla de andra, jag var med i en bearbetningsprocess hos två sörjande bröder, jag var med i ögonblicket där fantasi slutligen måste möta verklighet, där föreställningen slutar.

För mig är denna dag som när tågkonduktören på tåget säger "... och vi börjar nu närma oss slutstation. Kolla gärna en extra gång på hatthyllan och sätet bredvid dig för att se till att du inte har glömt någonting. Och med det vill jag tacka för mig och hoppas att resan har varit till belåtenhet". Den här dagen är som en förvarning på att slutet av resan kommer snart. Vi närmar oss slutstation.
     Föreställningen fick mig att sänka två små tårar. En för att situationen var sådan i föreställningen, en tår var på sin plats. En till då jag insåg att det här är det sista jag ser. Men vem kan skiljas från vänner utan att sänka en tår? Separation; också en del av sagan.

Så: fantasi, livet, kärlek, önskningar, separation, döden - In To The Woods. Men visst är väl också livet sådant. Ibland helt perfekt som i den bästa av sagor, ibland lika kaotiskt som min diskbänk men då kan man behöva strukturera upp det. Ibland önskar vi oss mer än det vi redan har, ibland är vi helt nöjda och det är då kaoset utbryter, när allt är som bäst. Kanske tar man då till fantasin till hjälp. 

Ja, visst är livet sådant och det är också så som In To The Woods är.

"... Och med det vill jag tacka för mig och hoppas att resan har varit till belåtenhet." Och Tack(!!!) till er som är så himla bra, gång efter gång, efter gång.

THE END

Det finns för mycket sånger om kärlek och för lite sånger om mat..

Genom nogranna observationer har jag kommit fram till detta, inget slår så hårt som ett facebookinlägg om mat, inget säljer så bra på den lokala vårmarknaden som varmkorv eller falafel med bröd och inget på mässan lockar fler besökare till ditt bord än vad godis gör. Det är klart vi älskar att stoppa i oss föda och godsaker.
    Mestadels grundar jag denna fakta på observationer från facebook, för ingenting blir gillat fler gånger än en uppdatering om mat, eller en bild på en fräsch sallad, eller en uppdatering om att du bakar kolakakor. Därför tänker jag så här, jag gör en uppdatering om dagens vilda experiment till middag.

"Vad har vi hemma..." funderar jag samtidigt som jag stirrar in i kylskåpet. "Tomat, babyspenat, paprika, purjolök... Ah, det får bli något av det!" tänker jag och plockar fram stekpannan, fräser purjolöken, steker på paprikan och tomaten tillsammans med löken och klickar i lite grön pesto. Tar fram tre skivor bröd (Solklart), knäcker ett ägg i en skål och vispar ihop det med lite mjölk, salt och peppar. Doppar sedan brödskivorna i äggblandningen och steker dem. På med grönsaksblandningen på brödet och toppa med babyspenat och lite solrosfrön. Jag blev så förvånad över min prestation. Jättegott och jätteimproviserat! Det blev som en liten flashigare version av det Vickie kallar "eggy bread". Jag gillar inte ägg men det här blev faktiskt gott och med pesto kan ingenting gå fel.

Så det här var mitt inlägg om mat. Nu kommer spänningens ögonblick; att se hur många som lockades av rubriken "Mat!"

Vi kan kalla den: Eggy Bread À la Bea

Jag vet inte huruvida jag har någon talan kring det här området, vet inte hururvida jag borde yttra mig så döm mig inte, jag tänker bara högt.

Alfred Nobel är, enligt wikipedia, en kemist, uppfinnare, ingenjör, industrialist, donator och stiftare. Han "var en svensk kemist, uppfinnare av dynamiten och stiftare av Nobelpriset." dessutom.

Nobel industrier AB, "tidigare kemi- och försvarsindustrikoncern som bildades 1984 genom att dåvarande AB Bofors förvärvade KemaNobel." - wikipedia.

AB Bofors då, vad var det? Jo, (återigen enligt wikipedia) "ett svenskt industriföretag och vapentillverkare".

Namnet Nobel förknippas nu alltså med: dynamit, Nobelpriset samt en kemi- och försvarsindustrikoncern som samarbetar med vapentillverkaren AB Bofors.

Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman delade år 2011 på Nobels fredspris..

Nobels fredspris = Nobelpriset.

Nobel = allt jag nämde ovan.

Nobel = Nobelpriset.

Nobels fredspris = allt jag nämde ovan. Nej, nu stämmer det inte lika bra längre. Varför det? Hur kan en stiftare av Nobelpriset och där med också hans fredspris ha någon som hellst koppling till vapentillverkning i Bofors? Jag vet inte. Kanske har det något att göra med att en man vid namn Alfred Nobel råkade vara huvudägare i AB Bofors under 1894-1896. Hur kommer det då sig att uppfinnare av dynamiten och huvudägare i en vapenindustri också kan stifta ett fredspris i hans namn? Jag vet inte, I'm just saying.

Sverige = Skog och natur, IKEA och Alfred Nobel. Vill Sverige verkligen förknippas med denna Alfred? Dessvärre är inte detta den enda kopplingen till vapen när vi nämner vårat land. Nu med ett samarbete med Saudiarabien lär det i framtiden bli svårt att undvika den här kopplingen. Jag vet inte vad jag ska säga, jag är mållös. Men en sak vet jag, om det fortsätter såhär så skäms jag över att vara svensk.

Varje gång, innan jag ska åka till Bollnäs, tänker jag att det kommer att kännas så speciellt när jag åker in i Bollnäs kommun, när jag ser Bolleberget, när jag ser alla gamla ställen som Bull Olles och Sibylla. Men.. Nej, det gör det aldrig. Varje gång känns det precis som vanligt. Som att jag bara har varit i Söderhamn på dansträning som på förr, som att jag bara varit borta några timmar och nu kommer tillbaka. Alltså, inget speciellt alls.

Varje gång, innan jag ska åka till Bollnäs, tänker jag att det kommer vara så mycket som har förändrats nu när jag varit borta så länge. Men.. Nej, det gör det aldrig. Allting är precis som vanligt, INGET har förändrats. Bull Olles står kvar, Sibylla likaså. Alla gator är detsamma, alla affärer står på samma plats, samma folk jobbar på samma ställen och det är fortfarande samma folk som äger Videohallen. (Videohallen forever!!)

Varje gång, innan jag ska åka till Bollnäs, tänker jag att det kommer att bli så kul att träffa min familj igen. Det var ju så längesen, det är säkert massor som har hänt när jag har varit borta. Men.. Nej, det har det inte. Alla är precis likadana som innan, alla ser ut precis som förr, jag vet precis vart mina skor ska stå, vad som finns och inte finns i kylen. Jag vet precis vad Jenny kommer att säga och hur hon kommer att gå omkring i rastlöshet. "Inte vare nå annorlunda här e!" kan jag kort konstatera. Det lustiga är bara att så här är det varje gång. Att jag aldrig minns att Bollnäs alltid står kvar där jag lämnat det, så som jag lämnat det. Att Bollnäs alltid är Bollnäs. Men jag gillart!

Sedan i onsdags har jag haft lov. Sportlov. Inte illa va? Nej, tacka vet jag folkhögskolan. Då får man lov minsann. Efter en vecka av ledighet ska jag ta mig till Sundsvall för att göra praktik på teckenspråks centrum. Det ser jag fram emot! Där emellan ska jag hinna med ett besök på hemmaplan, i Bollnäsan. Innan det ska jag på NO (Norrlandsoperan) för att se Carmen tillsammans med Lotta, Henrik, Erik och Andreas; sofistikerad söndag.