Det har varit en helg fullspäckad av dans för min del. Det började på lördagen med att jag, Jennie, Johan (Bulten) och Ellinor åkte upp mot Skellefteå för att dansa i Skelleftehamn till två band (Shake och Expanders) som spelade nonstop. Fem timmar med bara dans. Dagen efter skulle vi åka vidare norrut till Luleå där vi sedan skulle tävla. Nu åkte också Nicklas med i bilen. Jag skulle tävla i bugg med Bulten. Jennie, Ellinor och Nicklas i dubbelbugg och Jennie också bugg med ytterligare en till Johan från Skellefteå.

     Jag och Bulten, som är från Göteborg, har inte tränat något alls förrutom de danser vi körde i Skelleftehamn under lördagen. När vi sitter i bilen på väg upp mot Norrbotten så pratar vi om det här men konstaterar att vi bara gör det för kul. Vi ville prova en tävling med varandra då vi vet att vi har så jäkla roligt när vi dansar tillsammans och att vi bara ville släppa loss på ett tävlings dansgolv någonstans en gång. Någonstans blev alltså i Luleå.

     Vi kommer dit, fixar allt som ska fixas, tittar på grenarna före oss och sen börjar vi att ladda. Kanske kände jag ett litet sting av nervositet men inte mer än så. "Vi ska ju bara köra!" påminnde jag mig om då och då. Bultens nerver såg till ytan oberörda ut men jag visste att jag behövde peppa honom lite ibland. Det behövdes inte mycket mer än det jag intalade mig själv "Vi kör ba!".

     Tiden är inne, tävlingsklass Bugg Vuxen Regional ställer upp för att snart dansa uttagningen. Nummer 80, nummer 81, sen står vi nummer 82... Vi går ut på golvet, bugar åt applåderna och musiken startar.

     En stund senare, de ska räkna upp vilka som ska dansa extradans. (Det innebär att de som inte räknas upp har gått direkt till duellerna.) "Nummer 80, 81, 87..." Jag tror inte mina öron! Vi är direkt uttagna till duell.

     Dags för duell, alla par på golvet men bara två par som dansar samtdigt. 81 mot 82. Domaren ska nu bestämma vem av dessa som får gå direkt till A-final och vem som går till B-final. "Vidare till A-final är par 82!" ropar speakern. "Va? Är det sant? Vi är i final!" snurrar i mitt huvud. Jag springer dit vi ska stå.

     B-final dansas (fungerar ungefär som en semifinal) sen är det dags. Det är nu det gäller säger vi, diskuterar och kommer fram till: "Men va sjutton, har vi tagit oss till final då är det ju bara att ösa nu. Nu spar vi inte på något!" Efter finalen är jag uppe i extas. Adrenalin och nervositet blandas. Jag kan inte sluta tänka på att vi gått vidare Direkt efter varje dans. Jag kan inte sluta tänka på att jag har dansat min första final och jag kan inte sluta tänka på att vi skulle kunna vara nära en pallplats nu. Samtidigt vill jag inte hoppas på för mycket för det skulle bli så pinsamt att bli besviken över en "sämst-i-finalen-placering" i tävling med en partner som jag varken har tränat eller tävlat med förr. "Final är jättebra" säger jag mig själv. Bulten är inte lika säker på det. Han är bra sugen på en tredjeplats, det syns!

     Nu är det upp till bevis. Prisutdelning i Bugg Vuxen Regional. "På tredje plats; par nummer 92." Jag tänker att då blev det nog ingen pallplats ändå. "Åh, nu kommer Bulten bli besviken..." De fortsätter. "På andra plats; par nummer 82!" Vi jublar och skriker och är på väg ut på golvet då speakern avbyter med: "Nej, nej, nej fel. Par nummer 84!"

Jag tänker: "Fy fan vad jävla dåligt. Det där är inte okey. Sådana tabbar får man inte göra!" Vi går tillbaka till där vi stod innan. Jag ställer in mig på att bli 4:a eller 5:a. Speakern fortsätter: "Och på Första plats har vi par nummer 82!" Nu jubar vi om möjligt ännu högre! "Det är inte sant! Det är inte sant!" tänker jag och ler så mycket att jag inte ser någonting. Vi springer återigen ut på golvet gladare än någon annan någonsin har varit och då vi kramar varandra säger Bulten "Hur fan gick det här till?" och på högsta volym dunkar: "Digge-digge-digge-digge-ding-ding-ding här glider kingen in."
     Ja, hur fan gick det här till? Hur kom det sig att vi, som inte tränat mer än någon timme kvällen innan, kommer till Luleå och tar hem hela skiten? Hur gick det till när vi dansade oss direkt till duell och direkt till final? Och den största frågan av dem alla; Hur kommer det sig att domaren efteråt säger till Bulten "Om ni hade varit ett par borde ni ha gått upp i nationell."? Nej, det här är bara för mycket för mitt huvud! Nu måste jag sansa mig och landa på jorden och möjligtvis bara slänga en liten förstulen blick på förstapriset ibland. 

Bulten: "Nej, men vi ses väl nästa år då. En gång om år, det räcker väl? Mer behöver man väl inte träna? Eller?"

(Sjunges i kör) "Digge-digge-digge-digge-ding-ding-ding här glider kingen in!"

Haha, nej inte så. Så är det inte. Vi hade bara tur. Lugna ner dig nu Ego! Jag borde sova. För mycket extas! Alldeles för glad för omgivningens bästa. Tur att det bara är datorn som är min omgivning just nu. Så mycket adrenalin på en gång. (Kastar en förstulen blick mot byrån.) Nej, nu blir det för mycket snart. God natt!

Det har varit en fin dag. En dag som inleddes med frukost och morgontidningen hos mamma för att sedan ta en prommenad med Sara Bosse i vårsolen. Efter denna stund av kvalitetstid gick jag till pappa och satte mig på balkongen i solskenet ett tag innan middagen. Efter en stund på hemmaplan åkte jag till Alfta för att hälsa på Elin. Vi drack te och pratade länge innan jag nu slutligen är åter hemma hos mamma igen. Det känns som att det enda jag gör hos mamma är att sova och äta frukost och hos pappa äta middag.

     Det är en fin dag jag lämnar bakom mig. En varm vårdag. Ändå går jag i vinterskor och täckjacka. I Umeå var det nämligen vinter när jag åkte. Melissa Horn sjunger "jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm". Jag går i vinterskor på våren men har ändå förberett mig för sommar snart. Dock inser jag att på söndag, när jag väl är tillbaka i norr, så kommer alla dessa sommar/vårkänslor att förintas, redigt hårt och ganska fort. Lagomt i höjd med Örnsköldsvik ungefär.

Nu är jag här igen. Känns inte som att det var så länge sedan. I och för sig var det inte det heller, sportlovet senast och nu påsklov. Så är det med Folkhögskolor mycket lek och lov. Sånt gillar vi!

Sedan sist jag skrev har det hänt en del. Till exempel så har bilen gått sönder. För att definera "gått sönder" så har kamremmen gått av och bilen står nu på en verkstad i Umeå. Det innebar att jag åkte med bussen ner till Söderhamn i fredags. Jag lämnade mitt hem i Ume kl. 07.00 med lokaltrafiksbussen, släpade packningen till busstationen och satte mig på Ybuss kl. 07.50 Anlände till Söderhamn kl. 13.55 och drog packningen över till andra sidan perrongen där buss 100 stod och väntade. Var i Bollnäs 14.45 och på Björktjära 15.00 Allt som allt, från dörr till dörr, 8 timmar! HERRE GUD! Med bil skulle det ha tagit 5 timmar, 6 timmar med en timmes matpaus, från dörr till dörr. Men nu är jag här i alla fall, i B-town. Har hunnit med en tripp till Åland med min gamla dansklubb (Faxe Söderhamn) också. Vi hade det riktigt skoj tillsammans i 24 timmar på Östersjön.

Framtill söndag, då jag åker tillbaka till Umeå, ska jag hinna med att träffa en hel drös kompisar har jag tänkt. Vi får se vad jag hinner.

Första april när jag gick i 8:an: Jag och pappa åker bil längs en smal väg. Han har hämtat mig från ett konfirmationsläger ute på Prästnäset. Den här smala vägen är så smal att det nästan inte går att mötas på den, nätt och jämt. Vi får såklart möte och pappa kör till sidan men det är lerigt och dåliga kanter på denna väg också. Vi glider neråt mer och mer. På kort tid är vi helt nerkörda i leran i diket. Pappa skulle också hämta Jenny på stallet så jag ringer för att meddela henne att vi blir sena.

- Hej! Jag och pappa har kört ner i ett dike vid Prästnäset så vi blir sena.

- Jo, tjena! säger Jenny. Jag vet att det är första april.

- Nej men det är sant, vi har kört ner i diket! säger jag samtidigt som jag småskrattar lite åt att hon tror att det är ett skämt.

- Jaja, jättekul. När kommer ni?

- Men Jenny det Är sant. Vi Har kört ner i diket! Vi blir sena, vi väntar på bärgaren nu.

     Första april kan vara en svår dag. Svårt att förstå att folk skämtar och svårt att ta någon seriöst.

I år föll minst 1 decimeter snö, precis då alla Umebor (och säkert många andra här ikring) började ana våren.

- Men va fan! Skämtar du med mig? säger jag nästan högt för mig själv, söndagen den 1 april 2012 då jag besviken och irriterad sopar fram bilen, med sopen som jag trodde var färdiganvänd för den här säsongen.