Jag har nog aldrig varit ensam så här lång tid i sträck förut. I en vecka har jag gått av och an här hemma, utan internet, utan TV och utan några vänner i stan. Det enda jag har haft till sällskap har varit radion och med det P3. P3 - min vän i mörkret. Men ändå, jag känner mig inte helt nöjd med att ha en pratande plåtburk med plastknappar på som bästa vän. Jag skulle föredra en människa. Lite mänsklighet liksom. Någon som dessutom hör vad jag säger. (Ja, jag pratar med radion...) Jag har gjort så som ensamma pensionärer brukar bli rådda till, "gå till frisören". Dock gick jag inte till frisören utan bara till stan. Gick runt på Åhléns och var jätte-super-duper-trevlig mot expediten. Hon blev glad att en kund för en gångs skull var lite glad och jag blev glad för att jag fick prata med någon. Vinna-vinna-situation helt enkelt! 

    Nej, men om jag nu ska vara seriös så är nog det här min längsta ensamma period sedan jag föddes. Flyttade till ett internat fullt av folk efter att ha bott hemma i 18 år. Efter det till en lägenhet med en klasskompis som tillslut kunde läsa mina tankar. Men nu, nu står jag på egna ben. Utan familjen, utan internatare och utan kombo. Hur ska jag klara av att bo helt ensam, det kan man ju fråga sig. Förhoppningsvis kommer folk tillbaka till studentstaden snart och gör mig sällskap. Snart kommer väl också folket tillbaka från Emmabodafestivalen.

     Linn ringde mig. Jag pratade så mycket och fort att hennes öron troligtvis blödde eller möjligtvis fick skavsår. Stackarn utsattes för en sällskapssjuk, översocial, kanske också lappsjuk pratkvarn till Bea. (Konstigt förresten att jag kan bli lappsjuk när jag bor nästan mitt i stan.)

     Men räds ej gott folk, efter regn kommer solsken. Igår kväll var jag faktiskt på Socialize och dansade mig svettig till Gnucci Banana med fint sällskap. Jag var näst intill lyrisk när jag cyklade hem. Grymt kul kväll!

Jag har ofta suttit i mitt fönster på sistone och tittat på solnedgången. Molnen rosa, himlen ännu ljust blå, solen som är påväg ner bakom hus och horrisont lämnar ett guldgult sken efter sig och allting mellan mig och solen blir bäcksvart av motljuset. Bilden av en ståtlig lyftkran, svart i motljuset, sträcker sig mot himlen med den gulddula solen tätt bakom, de rosa molnen näst intill och trädtopparna, också de svarta, en bit nedanför är den bild jag tar med mig i huvudet när jag ska sova. En fin vy har jag från mitt fönster i min nya lya. Igår kväll åt jag pannkakor med hallonsorbet samtidigt som jag betraktade detta potentiella mästerverk. Ikväll lyssnar jag på den här: http://www.youtube.com/watch?v=Q-3PASAMeb4

P.s låten är min nya meteorit-repeat-favorit-låt och påminner mig om Breakbot, vilket i sin tur påminner mig om att han spelar på Emmaboda där de flesta är just nu... Men det är inte jag.

Jag har fäst mig vid Edward Sharpe and the Magnetic Zeros senaste album. Fantastiskt! Passande i mitt nya hem också; mysigt.

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – Here

Efter kaos och runtflyttande har jag äntligen hamnat där jag ska vara. Med alla mina möbler på plats kan jag nu slappna av. Nästa vecka kommer målare vilket innebär att jag inte har flyttat in alla möbler i det rummet som ska målas. Lite rörigt ett tag till men nu har jag i alla fall ett eget hem med mina egna saker.

     Så här sitter jag nu, med en tekopp i hand, på min vindsvåning, vid fönstret och ser på när solen sakta sjunker ner bakom björktopparna och ger ifrån sig ett varmt oranget sken. Jag har det bra här i Umeå!

Torsdag eftermiddag anlände hon med flyget. Min vän Charlotte. (Som för övrigt inte är en spindel.) Vi handlade mat, gjorde middag och myste på brandtrappan. Ja, du läste rätt. Inte någon balkong här inte, nej utan en brandtrappa i kvällssol på Ålidhem. För tillfället bor jag hos Ebba men flyttar till mitt eget nästa helg, därav brandtrappan på Ålidhem. Så där satt vi alltså, två Bollnäsbor, lika högt upp som björktoppen i just björkarnas stad, Umeå, och jäste i kvällssolen. En fin inledning på en finfin weekend.

     Jag har visat Charlotte runt i Umeå, vi har åkt med hennes klasskompis (som är ifrån Umeå) till Bettnessand för sol men inget bad (havet = för kallt!), vi har besökt Gammlia och vi har även hunnit åka till Vännäs och tillbaka på dessa fyra dagar. Under tiden som jag har visat upp Umeå har Umeå visat upp det finaste tänkbara väder, och häng med nu norrlänningar, Charlotte sa faktiskt flera gånger "det känns som att jag är utomlands!". Så ni borde vara stolta och ni borde kanske överväga att anställa mig som turistguide. Jag lovar, jag kan hoppa över Vännäsdagarna för de känsliga, civiliserade resenärerna... Nej då, Vännäs bjöd faktiskt på uppehåll trots att regn var utlovat, trevligt folk (tro det eller ej) och faktiskt lite dans. (Haha, så stereotypt norrländsk!)

     På söndagen efter att Charlotte farit så hälsade jag på hos mina kommande, nya hyresvärdar och skrev på hyreskontraktet. Så nu är det alltså klappat och klart, nästa helg flyttar jag. Det firar jag nu med att titta på Sommar med Ernst på tv4play för det missade jag i torsdags. Finns det någon mysigare tvprofil? Nej, icke. Han har fattat grejen; dela ut de tyngsta arbetsuppgifterna till snickare och byggarbetare och ge de lättaste och mysiga sysslorna till dig själv.

Exempel 1: Ernst säger "Ja, men då låter vi dem här grabbarna ta tag och hugga i så går vi ut en sväng!" och beger sig ut till skogsdungen utanför för att plocka lite pinnar och göra ett rosentorn. Barfota.

Exempel 2: Ernst står och lagar mat utomhus, intill en sjö eller liknande och säger "det här är livet. Solen värmer skönt i nacken och framför mig har jag alla de här fantastiska råvarorna. Vi ska göra min variant av pyttipanna och vad är pyttipanna utan en fin bit kött. Det är som en vacker flicka utan ett leende." Under tiden han steker sparris och river rödbetor, gjuter de andra männen ett betonggolv och bygger ett växthus från grunden. Jag säger bara en sak, Ernst har fattat grejen!