Jag fattar inte. Är jag yrkesskadad eller bara dryg? Jag lägger stämmor på allt. Överstämmor, understämmor, försök till basstämmor. (Det sistnämnda går si sådär..) Jag lägger stämmor till popmusik från rix fm, stämmor på mina egna låtar, jag skulle säkert också våga mig på en stämma till någon hårdrockslåt om jag fick chansen.

     I veckan kom jag på mig själv med att sjunga en understämma till en låt, som jag alltid gör samma stämma till, när jag stod och väntade på bussen med hörlurarna över öronen. Det jag inte tänkte på var att det stod annat folk precis intill. Då uppstår stunden då man försöker dölja att man gjort något som kan tänkas vara pinsamt, samtidigt som man försöker dölja att man döljer att jag tycker det var pinsamt. Att dölja att man döljer går aldrig bra. Det går heller aldrig bra att dölja en fet, tung, cool dansrörelse, liksom försöka få den att se ut som en rörelse, helt och hållet en del av min gång. Nej, ni kanske kan föreställa er; ett Michael Jackson-move kan omöjligt vara en del av din gångstil. Likaså kan inte en stämma göras osjungen när du väl sjungit ut den klart och tydligt. Det bästa du då kan göra är helt enkelt att fullfölja frasen du just börjat sjunga på, låta den ebba ut litegrann och kanske avsluta med att digga lite med huvudet. Så gjorde jag den gången här i veckan på busshållplatsen med en åhörarskara på 5-6 personer.

     Så sent som i morse gjorde jag det igen. Men den här gången ljudlöst. Jag mimar. Jag känner mig på topp men kanske en gnutta sömnig. Chill. Går där och har en jäkla attityd också. Cool. Går på trotoaren just intill vägkanten och ska precis vända mig om med en skön swag för kolla gatan innan jag går över. TUUUUUUUT! En halvmeter snett bakom mig kör en vit arbetsbil vars förare lägger sig på signalhornet. Jag hoppar till, ger ifrån mig ett töntigt litet tjut och kastar snabbt en skräckslagen blick bakåt. Adam. Dahlin. Munter. Jag hade hört honom säga att han sett mig stå och vänta på bussen några morgnar då han hämtar upp några arbetskollegor i mitt hood. Den här morgonen såg jag honom också, glatt vinkande i en vit arbetsbil som just skrämt skiten ur mig, som just kommit på mig när jag gjorde mitt vanliga "att-bete-mig-som-om-ingen-ser-mig". Den här gången gjorde jag mig inte till. Försökte inte dölja. Lönlöst. Jag gick från chill, cool morgonbrud med swag till spänd, vaksam och ohälsosamt pigg morgonmänniska på mindre än 2 sekunder. Bra uppvaknande, ja, men blev även upprykt med rötterna. Någonting rubbade min sköna balans. Någonting i form av "TUUUUUUT!". Att då göra sig till, nej, lönlöst. Försent. Jag får strax därefter ett sms från denna människa i fråga. Ett sms som lyder: "Busted !" och det var just precis vad jag blev - busted.