Med resterande delar av min utbildning var jag och såg Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri på Saga teatern alldeles nyss. Och för en gångs skull är jag bara tyst. För en gångs skull har jag ingenting att säga. Tillägga. Kommentera. Jag fängslades och blev nog fast där. Sjuttio minuter och två tårar senare har jag tappat mina ord.

Jag tror att det är tillräckligt sagt för att berätta min åsikt, att det var bra! "Bra ... av franskans brave ’hederlig, tapper’, troligen av italienska bravo, ett uppmuntrande tillrop till någon duktig eller hjältemodig". Bra. Tapper. Hjältemodig. Mållös.

Jag tittar på Dokument inifrån - Lönesänkarna och förundras över hur inskränkta folk kan bli. Eller, inskränkt var kanske fel ord. Jag menar nog snarare förblindad, vanemässig, inrotad. För 09.17 minuter in i programmet ska Bertil Åberg, Aktiesparare, spåna i hur stor din insats behöver vara för att du ska kunna leva på avkastningen. Han säger: "Ja, det kan vi räkna på... Det beror ju på hur vidlyftig fot man lever... (Hehe) Men om man räknar med att man vill ha 300 000, kanske... och leva på.. Kan det räcka förresten?! Trehundratusen dividerat med tolv det är.. Tjugofemtusen i månaden.. Ja, det går kanske va..?" och efter detta uttalande småskrattar jag en stund. Att det går att leva på 25 000 kronor i månaden tror jag inte att det råder några tvivel om, om vi jämför lönen med en sömmerska åt H&M i till exempel Bangladesh, eller bara jämfört med en student eller vanlig arbetare i Sverige? Nej, då är vi nog överrens om att det skulle gå utmärkt. Tjugofemtusen kronor rent i månaden här i Sveriges med våra livsförhållanden, och motsvarande mängd pengar i Bangladesh såklart, är en mycket förmånlig summa pengar skulle jag säga. Jag, som jämför 25 000 med min framtida lön och med andra hårt slitande människor med vanliga arbetarlöner, skrattar endast åt tanken på att man inte skulle överleva på 25 000 kronor/månaden. Ja, det beror ju självklart på vad man har för syn på ordet "överleva". Om det räcker med blodpudding eller pannkaka för att bli mätt, eller om du behöver gravadlax med löjromsås för att magen ska sluta kurra. Jag vet då en sak, jag lever, jag mår och jag klarar mig på mindre än hälften.

     Nu anklagar jag inte dig, Bertil Åberg, för att vara boven i dramat, för det är du inte. Jag anklagar staten för att dels ha mörkat lönesänkningarna bland proletärer för att skapa fler jobb. Tycka vad man tycka vill politiskt, men när det finns folk i landet som tvivlar på att 25 000 är en levnadslön i Sverige 2013, då har det gått långt. Bra långt. Inskränkta eller inte, deras glimmande förmögenheter har åtminstone förblindat dem och där har de rotat sig fast.

     Programmet handlar för den intresserade om att "Allt mindre av det växande välståndet kommer vanliga människor till del. Det har pågått i trettio år. Hur blev politikerna så överens om att göra näringslivet rikare på löntagarnas bekostnad?" och kan ses på SVT play i några dagar till: http://www.svtplay.se/video/1031746/lonesankarna

Jag kan på sätt och vis tycka det är synd att vi måste ha en dag i kalendern döpt till Internationella Kvinnodagen bara för att skapa jämlikhet i samhället. Jag kan på sätt och vis tycka det är synd, för det bekräftar att alla andra dagar inte är kvinnornas dagar. Jag kan på sätt och vis tycka att det är synd att inte varje dag är en dag för alla. Men samtidigt missunnar jag inte alls denna dag, tvärtom. Jag funderade faktiskt på, ganska långt innan, vad jag skulle göra dagen till ära. "Ska jag göra någonting jättekvinnligt? Nej, det ska jag inte för vad fan är det som är kvinnligt då? Ska jag göra någonting typiskt manligt? Nej, för vad fan är manligt då? Oavsett vad jag gör, stereotypt manligt eller kvinnligt, beräftar jag bara att det finns sysslor märkta åt män eller kvinnor. Nej, jag ska göra exakt det jag brukar göra för att det är mänskligt!" Så resonerade jag. Vad gjorde jag då till slut? Jag har jobbat kväll och lyssnat på musik. Av bara kvinnliga musiker.

     Jag minns ett avsnitt från SVTs program "De kallar oss artister" då Lykke Li var huvudperson. Hon sa någonting väldigt klokt. Hon menade på att det var viktigt att som tjej även ha kvinnliga förebilder.

     Jag minns även en gång när min lillasyster Linnéa var väldigt liten. Jag spelade någon låt där en kille sjöng och hon skrek: "NEJ! Det där är ju en killsång!!" Idag skrattar jag åt det söta och trångsynta i det uttalandet. Men samtidigt var det, med tanke på Lykkes ord, kanske rätt bra sagt. För vi borde titta åt de kvinnliga musikernas håll lika mycket som vi gör åt de manliga.

     Idag har jag alltså bara lyssnat på kvinliga musikers verk. Så klart på den främste av dem alla; Joni Mitchell! Hon är min förebild. Jag har också lyssnat på (ni får tro att jag har schizofreni, men min musiksmak har faktiskt den här bredden) Sofia Karlsson, Kersti Ståbi, Amy Winehouse, Marit Bergman, Robyn, Cleo, Syster Sol, Anna Ternheim, Gnucci, Regina Spektor, Kate Nash, Jesse Ware och Lana Del Ray. Listan på bra kvinnliga musiker kan göras långt mycket längre men dessa är de som jag har hunnit lyssna på under min bussresa till jobbet.

     Väl på jobbet har jag stundvis hunnit läsa lite ur Tillsammans Är Man Mindre Ensam, skriven av den kvinnliga författaren Anna Gavalda, och boken som jag har fått av min kvinnliga vän Ebba. Ja, nu var det mycket fokus på kön. Men det är väl därför den här dagen finns? För att vi faktiskt gör skillnad på kön. Kan vi kanske släppa det nu och bara vara människor med kanske olika intressen och kroppsform? Individer.

Melodifestivalen. Korvfest. Melodikorvfestivalen. Det är bara män som röstas vidare i Sveriges största musiktävling. Det upprör mig. Startfälten i deltävlingarna har varit ungefär hälften kvinnor hälften män. Därifrån röstas män vidare. Perfekt snygga dansande killar med en klassisk danspoplåt med house/dubstep influenser. Detta är en trend som det finns en av per tävling. Låt oss kalla det Saade-fenomenet. Hur många Saade-fenomen finns det i årets tävling? Jo, bra precis fyra stycken. En per deltävling. Varav den ena är med i kvällens andra chansen och uttrycker sig så här: "Ja, jag ville ju göra någonting som de andra pop-dudesen inte har gjort innan".... Jag är mållös. Inte gjort? Sen när blev upplägget "snygg-kille-dansar-och-sjunger-och-får-fjortistjejers-röster" nytt? Nu samtidigt som jag skriver detta blev den sista tjejen i kvällens tävling också utröstad. Jag menar inte på att hon gjorde något bättre jobb än någon av de andra killarna och på så vis skulle förtjäna en plats i finalen, men, i mitt tycke finns det flera andra kvinnor från alla de fyra deltävlingarna som faktiskt gör det. Och jag frågar nu vad det är som gör att "kille-som-dansar-och-sjunger" slår så mycket bättre än "tjej-som-dansar-och-sjunger" när låtarna låter exakt likadant. Jämför själv, David Lindgren – Skyline med Janet Leon – Heartstrings. David gick direkt till final. Janet kom ingenstans. De är identiska, det är bara könet som skiljer dem åt.

Jag tänker att Sveriges största musiktävling också är en form av spegling av samhället i stort. Jag tänker att det finns en anledning till att finalen innehåller 14 män och 1 kvinna. Ser inte hela samhället ut ungefär så, en kvinna bland ett dussin män. Nu är jag inte överdrivet entusiastisk gällande just resultatet i Melodifestivalen, jag vill bara uppmärksamma om att det faktiskt är så här det ser ut, även i den branch som klassas som "tjejig". För män dansar och sjunger ju inte, då är de ju bögar. Trots denna inprintade fördom om att killar inte ska stå på scen och fjanta sig, utan hålla i verktyg och bära tungt alternativt köra lastbil så är det alltså ändå en överlägsen majoritet män i årets Melodifestivalfinal.

Så här skulle finalen ha sett ut om du frågar mig: Mary N’diaye, Eric Gadd, Louise Hoffsten, Rikard Wolff, Caroline af Ugglas, Janet Leon, Ralf Gyllenhammar och Behrang Miri. Då utifrån hur det faktiskt låter och inte utifrån förutsättningar i den större tävlingen eller kön. Hur det låter var det ja... Den där killen Anton lät inte bra. Han sjöng flera gånger falskt. I en musiktävling ska man inte kunna komma till final och samtidigt sjunga falskt. Man ska heller inte kunna komma till final i en musiktävling om hela numret bygger på "fläska-på-så-mycket-det-bara-går", så som Sean Banans.

     Musiktävling var det. Nej, det här är ännu en jävla korvfest åt folket och folket är inte kapabla att förstå det.