Bea Emilsson

Alla inlägg under juni 2013

Av Emilsson - 25 juni 2013 18:44


Det råder kaos i Umeå. Värre än vanligt. Det är vägbyggnationer runt om hela staden. Vart du än åker finns där omvägledningshänvisningar. Bilar köar vid arbetsdagens slut i långa otåliga led. Samtidigt som kollektivtrafiken ligger nere. De tänkte strejka mitt i vägbyggenas centrum. Därför är det också fler än vanligt som cylkar nu. (Dessvärre möts även cyklisterna av orange pilar som pekar åt en ny riktning.) Inget ont mot cyklister. Det är jättebra med cykel, jag cyklar själv. Men... Jag kan intyga hur lyckliga vi ska vara över att folk faktiskt inte kör bil som de cyklar. Det är allt jag kan säga. Prisa körkortsteorin, älska trafikregler och färdriktningsvisare.

     Snälla Ultra, snälla bussar, snälla kollektivtrafik, kom tillbaka! Jag ber er! Jag lovar att jag betalar era löner. För det är ju i alla fall lika mycket som jag har lagt på taxi de senaste dagarna. Du saknar inte kon förrän båset är tomt, förstår inte vad du har förrän det är borta. Kom bara, kom. Ni förstår inte vad ni ställer till med. Ta bort dessa tokar från gatorna igen. Jag bryr mig inte om mitt kontoutdrag eller att jag får masa mig upp tidigare till jobbet för att jag måste cykla. Jag bryr mig för andras skull. Framförallt för alla andra cyklisters skull. Alla dessa ska inte cykla. De ska bara inte det. Om dessa ändå kör som de cyklar ber jag en bön för att de inte äger någon bil.


P.s JAG räknas inte till "folk", bara så att ni vet. D.s


Av Emilsson - 20 juni 2013 13:01


På etiklektionerna tidigare i år har vi diskuterat etik inom olika relioner. Nu för tillfället läser jag Flyga Drake och kom i och med det att tänka på en av våra tidigare diskussioner. Vi skulle fundera på vad som var våra fem pelare. Vad som håller ihop mig, vad som är viktigt för mig. Vad är då mina måsten för att kunna hålla ihop, för att inte falla isär? Jag kom fram till att en viktig del för mig är att få uttrycka mina tankar. På något sätt. Ett blogginlägg, skriva en låt, diskutera med en vän. Jag måste bara få ut det ur huvudet. Tankarna. Åsikterna. Höra eller se det i ord. Jag tror att det är viktigt för de flesta att ha en ventil. Oavsett om du ber eller skriver en insändare till lokaltidningen. Oavsett om dina tankar är små eller stora, de tynger dig ändå. Tynger medvetandet, tar upp värdefull plats och förbrukar dyrbar energi. Om jag nu ska tala för mig själv så upplever i alla fall jag att tankar som ges fullt utrymme en stund lämnar sedan plats åt annat. Du undviker att gå och smågrunna mest hela tiden i evigheter. Det känns ungefär som att tanken blir färdig. Slutförd. Hel. För vad är egentligen värre än att gå och grubbla, gräma sig, och spela upp saker och ting på repeat i hjärnan. Nej, jag sätter stopp för det genom att få ur mig det. Bort, iväg, schas! Ett blogginlägg för att avreagera sig på tangenterna. Tangentterapi. Skriva en låt för att skapa ordning i kaoset, försöka hitta ord och toner som passar ihop. Tankepuzzel. Diskutera med en vän för då hör du för första gången hur dina tankar låter. I huvudet är tankar ofta glasklara, brillianta och det enda rätta. Uttryck dem och du hör om idén överensstämmer med praktiken. Kan hända du blir än mer säker på din sak eller så kanske du upptäcker hur fel det kändes att forma de orden och tänker om.


Det är alltså en av mina fem pelare. Ett av mina måsten för att hålla ihop och det har ni säkert sett mycket av här. Min tangentterapi.

 

Av Emilsson - 6 juni 2013 11:56


Det finns stunder då jag längtar bort. Ändå är jag kvar här. Kvar i den värld som jag känner och begriper. Vintern är för lång och kostymen lite trång men ändå är det här den värld som jag känner och begriper: Tomas Andersson Wij – Mellanstora mellansvenska städer 

     Det finns mycket i den låten som beskriver vårat land utmärkt. Igenkänningsfaktorn är hög. Kanske ibland tragiskt hög. Som till exempel denna vers: Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer, och checkar in på mellanklasshotell. Och kommunerna har slogans och små hundar i rondellen, Nordeuropas största badhus och en granskog full av älg. Vi bor i ett mittimellan-lagom-land med mellanstora mellansvenska städer där invånarna har mellanstora drömmar. Mellanmycket hopp. Mellanhöga förväntningar på livet. Sverige; Du gamla. Du fria.

 

Jag håller med Tomas Andersson Wij om det han uttrycker i denna låt. Han längtar ofta bort, men är ändå kvar här. För det här är vad vi känner till, vad vi begriper och vad vi är vana vid. Trygghet. Vi vet att vintern kommer och varar längre än någon annan årstid. Vi vet att det kommer snö. Vi vet att när våren kommer så kommer också svenskarna att trycka sig mot husväggar för att lapa årets första solstrålar. Vi vet att när sommaren kommer får ingen svensk sitta inne med gott samvete - är det sol ute ska svensken vara ute, inga undanflykter. Men jag gillar det. Jag gillar det förutsägbara med svenskar. Jag kan tycka det är sött. Och det är vad jag själv begriper. Jag är van.

 

Men mellanstora drömmar, att ta mellanmycket plats och sjunga mellanstarka toner i kyrkan, det har jag lite svårt för. Varför kan vi inte bara kasta bort begreppet "lagom" i vissa sammanhang? Lagom är ett bra ord, ett fantastiskt ord ibland, men inte alltid. Dröm! Ta din plats, annars tar någon annan den! SJUNG UT! Varför spara på krutet när du inte har något speciellt tillfälle att spara det till. Sjung slut på all energi du någonsin haft, sjung bara sjung! Min lärare från Estetiska Programmet i Bollnäs sa till oss på studenten: "Lova mig nu en sak; när ni blir föräldrar - va inte dom som mimar eller nynnar tyst i bänken! Va dom som visar barnen att det ska sjungas om det ska sjungas. SJUNG!"
     De där orden är idag så kallade "osvenska". Det finns mycket som är osvenskt. Att stå för nära någon när du pratar med denne. Sjunga så att bara du hörs i en mellantyst skara människor i kyrkan, på skolavslutningen, på nationaldagen. Det är osvenskt. Men varför? Nu tycker jag att vi ändrar på den trenden.

Nu tar vi i. Från tårna.

Nu ska vi prata med främlingar och låta oss hänföras av möten med personer som är olik oss själva.

Nu ska vi drömma. Stort! Det är inte tuffa tider för en drömmare. Det blir det aldrig, så länge du bara drömmer.


Men visst, jag är ju faktiskt född i Sverige. Jag råkar vara matad med svensk kultur. Så svennen i mig säger nu till mig: "GÅ UT! Det är sol!" För man ska ju "passa på". Så jag måste väl göra så då. Gå ut och passa på.


Glad nationaldag på er alla. Det firar vi med den här (OTROLIGT VACKRA) versionen av vår mellansvenska nationalsång. Lyssna och gå sen ut i solskenet. Vad skulle kunna vara mer svenskt än så?





Av Emilsson - 1 juni 2013 23:17


Har du upplevt känslan, den av frustration, då någon annan hinner före? Har du upplevt känslan, den av missbelåtenhet, när någon lägger orden i munnen på dig? Har du upplevt känslan, den av tacksamhet och tillfredställning, när någon sätter ord på dina mest diffusa tankar? Det gjorde jag när jag gav mig hän Oskar Linnros – Klappar och slag. Jag fylldes plötsligt av en blandning av harmoni och frustration. Tacksam för att en människa kunnat uttrycka det jag tänkt men besviken på att det inte var jag som sa det först. Alltså en klockren skiva. Sagt med ord som får mitt inre att vridas ett varv av igenkänningskramper. Jag tänker om vartannat "Varför var det inte jag som kom på det där?", "Åh, tack Linnros för att du hjälpte mig formulera det där!" och "Jag hade inte sagt det bättre själv." när jag lyssnar mig genom de 11 spåren. Linnros själv jämförde den nya skivan med den gamla, han sa till ELLE "om min första skiva var en tröstande hand är den här en knuten, uppsträckt näve." Jag håller med till en viss del. Han sjunger mer aggressivt, kortare och hådare toner, men texterna är fortfarande lika hjärtesmältande vackra och det är väl vad som gör honom till just Oskar Linnros också.

     Musikaliteten i Klappar och slag är på en högre nivå och med en lugnare intesitet än debutskivan (med undantag för låten Hur Dom Än). Den känns mer välarbetad utan att bli överarbetad, fortfarande samma renodlade Linnros - så som vi är vana att höra honom. Men om det är en knuten näve...? Nej, det tycker jag inte. Snarare melankolisk Oskar-Linnros-pop (ja, han har skapat en ny genre) med innerliga, pricksäkra texter om "'oss' och 'vi' snarare än 'jag-jag-jag'" som han uttryckte det själv till ELLE.

    Sammanfattat: Vackert. Träffsäkert. Linnros.


Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Gästboken


Skapa flashcards