Hur svårt kan det vara att förstå ett ord. Ordet NEJ. I ena våldtäktdomen sade tjejen ordet för lågt. Hon "kunde ha varit med på det". Detta lilla ord stjälpte henne i rätten, för att hon inte sa det tillräckligt högt. I en annan våldtäktsdom var det samma ord som stjälpte kvinnan, denna gång just för att hon sa ordet. Då upplevdes hon vid tillräckligt medvetande och mannens straff sänktes. Vad fan ska man säga om orden inte längre betyder vad de betyder? Nej betyder "gefan", "låt bli", "sluta", "lägg ner", "jag vill inte", "stopp". Och om någon yttrat detta borde det vara tillräckligt, men folk verkar vara allmänt tröga eller så hängde de inte med på mammas svenskalektioner under småbarnsstadiet. "Nej! Aj, aj! Låt bli!"

Det var en klar och kylig höstdag och Ernst Kirchsteiger slog huvudet på spiken igen! Ni känner ju kanske redan till min förtjusning och då förstår ni kanske också att jag inte kunde låta bli att gå på "Ernst Kirchsteiger filosoferar om inredning och skönhet" på Folkets Hus idag. Gratis dessutom! Så iförd min mysigaste favoritkofta tog jag cykeln till stan, in i värmen och in till Idun på Folkets Hus. Jag var en av de få unga i lokalen där medelåldern ändå låg på 45-50. Så mitt ibland dessa förtjusta damer och en och annan meddragen herre satt även jag och lyssnade på när Ernst "tipsade och kåserade". Det var då jag insåg det ännu mer vad lika vi är, denna medelåldersman och jag. Jag håller med honom om allt han säger och även om han kan verka flummig så finns det i honom en stryka och medvetenhet i allt han väljer att säga. Det här försökte han förklara för oss genom olika exempel ur hans vardag och möten med människor. Samtidigt vill han betona osäkerheten inom honom, barnet som lever kvar.

     Ibland blir saker sådär pinsamt klyschiga så att jag skruvar på mig av obekvämhet. Men när Ernst säger liknande klyschor så känns det liksom äkta och han förklarar så bra varför han dessutom ibland använder knepiga, flummiga liknelser. Allt handlar om kreativitet och känslor. Något som omöjligt kan beskrivas som något hugget i sten. Det behövs luddiga liknelser för att skapa en association hos mottagaren för att kunna beskriva känslan som jag känner. Det här är alltså något som de flesta hastigt bortförklarar som flum och fjant. Det krävs kreativitet för att kunna ta emot kreativitet och Ernst är herren av just detta.

     Han nämner något väldigt bra. Det viktiga i att ha tråkigt. Hur många gånger har inte vi som barn sagt klagande till mamma eller pappa "jag har tråkit!!" varpå de, beroende på vilken typ av förälder vi växt upp med, har letat i panik efter något att göra eller bara låtit det vara. Kanske sagt "hitta på något då..." till svar. Om ett barn får "hitta på något då" till svar så kommer denne också att göra det. Använda sin kreativitet till att åstadkomma ett roligt tidsfördriv. Jag minns mina egna långtråkiga stunder. Jag kunde på A4-papper som jag tejpat ihop rita en hel stad från ovan med vägar och hus, parker och badstränder, och lekte att mina fingrar var gubbar. Lite som ett analogt The Sims. Jag spelade in mix-tapes från radion eller CD-skivor till kassettband som jag lyssnade på i min freestyle samtidigt som jag lärde mig rita ansikten och hästhuvuden. Jag spelade gitarr. Ibland hade jag så tråkigt att jag rev ut allting ur mina skrivbordslådor och la tillbaka allt i ordning.

     Vad gör jag idag när jag har tråkigt? Jag ritar, kanske inte längre städer på 10 st A4-papper, men jag ritar något som jag kan rama in, eller någonting med akrylfärger på en canvastavla. Jag bränner mix-CD-skivor som jag kan lyssna på i bilen. Jag spelar gitarr. Skriver kanske en låt eller gör en cover på en befintlig. Ibland när jag har tråkigt förvandlas mitt hem till ett rent och ostökigt paradis och tvätten ligger prydligt vikt i mina lådor. Det vill säga, jag gör någonting med tiden. Jag dör inte av att vara ensam. Även om det är "så himla tråååkit!!!" så klarar jag mig ensam. Jag kan cykla ensam till en föreläsning med Ernst, jag kan få en lördag att gå helt ensam, jag kan åka till en manifestation ensam och det här är saker som i dagens samhälle räknas som någonting starkt och självsäkert. Det vittnar om att du är trygg i dig själv. Ja, kanske. Men jag tror framförallt, precis som Ernst, att det bottnar i en långtråkig barndomsvardag, en tråkighet som är någonting bra, för det ledde oss till kreativitet. Och det här barnet som Ernst säger sig aldrig vilja släppa finns motsvarande hos mig. "Att alltid vara en liten smula barn, det är att vara verkligt vuxen" var något som min mamma sa till mig när jag i desperation försökte bli "vuxen" och "cool" någon gång på mellanstadiet, för att alla andra var det. Exakt det här pratade Ernst om idag, utöver inredning och färger, och det känns som att Ernst är lite av en kreativ version av min mamma.

Min version på Labyrints låt Vill ha dig.

Jag ska alltid se mig över axeln,
inte prata med främmande män om natten, jag lovar.
Jag ska aldrig glömma det ni alla har sagt, jag ska alltid vara på min vakt.
Så tack mamma, pappa, fröken och rektorn, tack syster och bror
listan kan göras väldigt lång och rädslan jag känner är stor.
Jag vet inte varför jag blir lack men någonting innuti mig att jag är fucked.
Här finns inte någon plats och i mitt huvud är det svart som i en god damn natt.
Det känns som att vi lever i en spegelbild där allt är tvärtemot än vad det borde vara, är vi blind?
Jag läste att en av en av tre kvinnor kommer bli våldtagen, misshandlad eller brutalt slagen under en hel livstid.
Det utgör en miljard kvinnor omkring oss.
Lyssna, lagen gör det möjligt att vålda, också samhället och hur vi uppfostrar våra barn,

sättet som vi ser på kvinnor, på kvinnor och män, släpp in mig för jag ser att du har dörren på glänt.
Vi borde öppna våra sinnen och försöka ge det här tid,
för det kommer aldrig någonsin gå om vi inte går emot strid.
Jag har blivit galen, lämnad och tagen, ensam, nersmutsad, avklädd helt naken.
Vart ska det ta mig fram när jag i 26 års ålder aldrig trivs i någons famn?
Hårt mot hårt, jag sätter min hand mot din hand och lovar mig själv att jag aldrig mer ska vara rädd för en man. Fatta!

Så sant som det är sagt, framförallt de ord som jag har markerat. Det handlar om en attityd, en inställning mot kvinnor som generell grupp. Världens största minoritet. Hur uppfostrar du dina barn? Hur uppfostrar vi våra pojkar? De föds och växer upp i ett samhälle där kvinnoförtryck är vardag och norm. Där lagen gör det möjligt att fortsätta detta mönster. Och så blir ekorrhjulet försatt i rullning. Den dag vi tar oss ur det är den dag som vi alla fattar, det går inte att fortsätta såhär. Vi kan inte leva så här i en värld som annars så ofta skryter och skräpper och braverar med moderniteter och utveckling. När utvecklades sist patriarkatet? Det uppkom innan Jesus tid och finns kvar än idag, vi går med på maktstrukturer dagligen utan att ens reagera. Vi reagerar inte förrän olyckan redan är skedd. Inte förrän vi ser det svart på vitt i form av våldtäktsstatistik och nyhetsartiklar. FATTA borde inte behöva existera. Debatten mellan "vanligt folks rättsuppfattning och lagen tolkad av juridikens främsta hjärnor" (http://www.expressen.se/gt/kronikorer/jimmy-fredriksson/fredriksson-skams-for-att-vara-svensk/) borde inte heller existera i en modern värld. Jimmy Fredriksson skäms över att vara svensk, men jag skämms över hela mänskligheten. För det är inte bara i Sverige som det här är ett problem. Det finns många, många välutvecklade länder, såkallade I-länder, där patriarkatism är accepterat och våldtäkter förekommer som maktspel. Eller bara som norm, för kvinnor är ju inte värd mer än katten ungefär. Jag skäms över Sverige för att vi skryter om vårt välutvecklade I-land. Jag skäms över mänskligheten för att vi än idag värderar människor. Jag skäms över föräldrarna till barnen som våldtar, för någonstans gick det fel. Allvarligt fel.