Jag är en ganksa lättövertalad person. Jag är svag för bra argument. Jag gillar konsekvens och älskar tydlighet. Det är bra attribut hos en människa. Det är bara det att exakt samma egenskaper orsakar nu förvirring i mitt huvud, mitt i dessa valtider. Supervalåret har kommit in i en slutspurt som är mer intensiv än ett upplopp i friidrotts-VM. Mer upphaussad än finalmatchen mellan Argentina och Tyskland. Ännu mer skruvad än tanken på att Gunde Svan skulle göra come back. Samtliga partier kastar sig med uttryck som låter fint. Med sista-minuten-reformer som vilseleder sådana som mig. Jag har väl ändå inte blivit helt vilseledd. Jag håller mig i alla fall till en sida, eftersom att mitt blod är rött och att hjärtat sitter till vänster så håller jag mig där på den kanten. Men jag kan inte tänka klart med alla dessa vallöften och reklamer framför ögonen. Jag resonerar med mig själv dagligen: "Jag gick ju faktiskt med i Grön Ungdom, ska jag verkligen svika Miljöpartiet i det här valet?", "Jag håller ju med F! i allt de säger och jag skulle ju älska att ha Gudrun i riksdagen!", "Socialdemokraterna är kanske det säkraste kortet ändå, men Löfven blir ju stadsminister oavsett vem jag röstar på från vänsterblocket...", "Vänsterpartiet skulle ju behöva lite röster, och för att SD skulle få mindre att säga till om är jag beredd att strategirösta."

     Hur jag än vrider och vänder på mina argument så blir jag icke klokare. Om jag radar upp det viktigaste frågorna då: Välfärd. Miljö. Jämställdhet. Mångfald.

     Så blir det S eller V för kampen om välfärd? Eller ska jag helt enkelt vara lojal mot Miljöpartiet? Fast jag borde ju vara lojal mot F! också, jag röstade ju ändå på dem i EU-valet. Och vilket parti ska jag rösta på för att SD ska få så lite plats som möjligt? Ska jag verkligen strategirösta? Det kanske blir S ändå, för att vara en mogen ideolog som tänker långsiktigt. Fan vad tråkigt, var lite radikal för en gångs skull, rösta på ett parti som inte ens är med i riksdagen vettja, rösta på F! nu, göre ba! Men om jag ändå ska rösta på något radikalt kan jag ju rösta på Vänstern lika gärna. Jonas Sjöstedt har ju till och med tatuerat in FATTA på fotleden! NEJ! STOPP, BEATRICE! Sluta manipuleras av valfjäsket. Sov på saken och var lite impulsiv på valdagen. Välj det som känns rätt där och då. Living on the edge!

När jag läser Beirut, jag älskar dig av Zena el Khalil slås jag så ofta utav tanken "hur kan denna Zena vara så otroligt lik mig?" På flera sätt är vi lika. Jag ser ett mönster i hennes tankar, sätt att uttrycka sig och hennes iaktagelser som jag känner igen så väl. Jag brukar, när jag läser, skriva upp citat ur boken som jag finner extra intressanta. Det brukar handla om 1-2 stycken på en hel roman. Denna gång har jag chockats över hur många uttryck jag har fastnat för och jag kommer att dela med mig av några här. Denna gång sticker det nämligen ut 7 stycken post-it-lappar ur en liten pocketbok på 250 sidor. En pocketbok som jag hittade för 10 kronor på ÖB. Jag fastnade för titeln. Det känns lustigt när jag tänker på det, att jag har hittat min själsfrende i en reakorg, att jag köpte insikt för en tia. Jag tänker: "HUR i hela friden kan en bok av en människa med helt andra erfarenheter än mig beskriva exakt det jag tänker, känner, iaktar?" Jag kommer på det, för att vi människor bara är människor och har samma problem och samma tro på att livet inte bygger på att överleva men att leva. Det el Kahlil beskriver med sådan precision och timing, med sådant allvar och humor är nog ingenting hon är ensam om. För vi människor är så enkla. Vi fäster oss vid saker, städer, personer. Vi älskar. Vi hatar. Vi ses hopp om framtiden och ser tillbaka på allt som var bättre förr. Det spelar ingen roll om du lever i Mellanöstern eller i Norrlands inland. Vi är bara människor. Men jag tror att jag fastnar lite extra för el Khalil för att vi båda är lite cyniska men naiva, hopplösa konstnärssjälar. Det som skiljer oss åt är att den ena har vuxit upp i krig. Vi ser kriget från olika håll. Jag från teveskärmen, hon från sitt sovrumsfönster, bibliotekfönstret och från stadens alla restauranger. Det beskriver hon i Beirut, jag älskar dig. En träffsäker livsskildring om kärleken till en stad som bombas till spillror, återuppbyggs och bombas igen.

"Jag är inte stålmannen. Jag är inte Tarzan. Beirut och jag, vi har kollapsat och återuppbyggt oss så många gånger redan. Men hur vet jag om jag orkar göra det en gång till? Hur länge ska det behöva vara så här?" - Beirut, jag älskar dig.

Detta i samspel med livets alla frågor och farhågor. Om tron att jag kan påverka världen med mina små handlingar. Rädslan för att vara ensam, förbli ensam.

"Vart tar man vägen när man inte har någon kärlek värd att slåss för? Vart tar man vägen när det enda som bekräftar ens existens är tevereklamen som uppmanar en att köpa ett nytt kylskåp?" - Beirut, jag älskar dig.

Om yta och utseendefixering.

"Betongdjungeln återuppbyggdes. Kriget hade suddats ut. Plast och glas var inne. Silikon ersatte verkligheten. Percis som husen byggdes medborgarna om. Flickor knäckte sina kulturella näsor och bytte ut dem mot barbienäsor. Kvinnor, som inte alltid hade råd med det, pumpade upp sina bröst för att flyta bättre på spänniga rikemansbadorter."

"Jag stirrar på en skyltdocka klädd i en purpurfärgad lycradräkt. Hon säger att jag lika gärna kan vara snygg när jag dör. Att lycra är bästa medlet mot ångest. Och att turkost och gult får allt att gå över." - Beirut, jag älskar dig.

En högst aktuell livsskildring! Jag läser denna bok parallellt med Israel-Gazakonflikten som inte längre bara är en konflikt utan en blodig, ohuman vansinnesstrid. Historierna går ihop i varandra och jag skiljer inte längre på om Israel bombade Libanon eller Gaza.

"-Tror du att vi kommer kunna säga saker som: 'Du, kommer du ihåg när bomberna flög i luften ungefär en gång om dagen... Herregud, vad längesen... Känns nästan som en dröm.'

- Ärligt talat - nej...

- Nej. Det tror inte jag heller. Åtminstone inte i det här livet.

- Och definitivt inte med sådana grannar som vi har. Så länge inte de har löst sina problem måste vi leva med bomberna." - Beirut, jag älskar dig.

Men vi hoppas ju alla att någon gång tar det slut. Någon gång blir det fred! el Khalil skriver:

"Hur tar det slut? Hur tar det helt enkelt slut? Är krig som en maskin? Stänger man bara av det? Hur styr man människans raseri? Hur kan man vara säker på att en man tar bort fingret från avtryckaren? Hur kan han ena stunden skjuta utan minsta ånger, i nästa stund tystna och nästa dag krypa till sängs med fienden? Hur får du fram budskapet till honom i skyttegraven? Hur vet han när han ska sluta skjuta?" - Beirut, jag älskar dig.

Under dessa 250 sidor har jag gråtit av medlidande, jag har skrattat av igenkänning. Jag har påminnts om att cancer är en sorg även i krigsdrabbade länder. Jag har lärt mig att vi människor är så mycket mer lika varandra än vad vi tror men att rasism och okunskap ändå existerar överallt. Jag har fått förståelse i varför jag så gärna vill vara kvar i Umeå, liksom zena är en del av Beirut och ständigt påverkas av staden så har Umeå påverkat mig och utan Umeå är jag inte riktigt samma person. Zena el Khalil har skrivit en berättelse om livet som har fastnat i mitt huvud, borrat sig in i min själ och färgat mina tankar.