I dagens DN står det om den vikariebrist i skolorna som orsakar att lektioner måste ställas in på högstadieskolor och gymnasier runt om i landet. Jag läser: "Med några få undantag svarar samtliga att det trots vikariepooler och andra lösningar är svårt att få tag i tillräckligt många vikarier. Att hitta vikarier med lärarexamen är ofta omöjligt." Varpå jag tänker: Men är ni tröga i huvudet? Förklaringen är enkel... Hur många, tror ni, med lärarexamen och studielån upp över öronen vill sitta hemma och rulla tummarna majoriteten av tiden för att ibland bli inringd som vikarie, på olika skolor varje gång? Utan en trygg grund att stå på. Utan skyddsnät som fångar upp. Det handlar kanske om 2-4 timmar i veckan, resultat 2500 kronor i lön den 25:e. I bästa fall 3000. Vem betalar deras hyra? Det är ingen som frivilligt vill vara vikarie, det är vad man tar till som desperat när samhället inte har några fasta tjänster att erbjuda. Den nyexaminerades verklighet är existensminimum och uppoffring. Det är inget frivilligt val, många väljer kanske till och med att göra något annat än vad de är utbildade till. Taxichaufför, lokalvårare, sitta i kassan på Coop och så vidare. För där finns möjlighet till en deltid, kanske till och med en heltid, eller helt enkelt bara fler timmar som timvikarie, så att hen slipper leva odrägligt ekonomiskt men kankse istället tvingas motarbeta sin dröm. Det, mina damer och herrar på skolverket, är nog sanningen som ni blundar för. Sanningen för nyexaminerade oavsett verksamhetsområde.