Vi fick frågan från vår samhällskunskap- och aktuellorienteringslärare i samband med att vi skulle titta på SVTs programserie Why Poverty; "går världsfattigdomen att lösa?" I en vecka satt jag klistrad vid TVn, radion och datorn. Jag var en av de som följde Musikhjälpen. Det var då det slog mig, vi behöver lösa sanitets- och vattenproblemen först. Två problem för oss till synses självklara och kanske små i förhållande till svindlande skuldkriser. Två problem som avlöses av det ena och det andra. Många av er hörde eller såg säkert Musikhjälpen i deras kamp om att barn i slummen skulle få rätt till rent vatten så jag behöver inte här rada upp alla bieffekter av smutsigt vatten och brist på toaletter. Det jag kan säga är att dessa två problem kort och gott leder till fattigdom. Detta sker samtidigt som giriga grisiga gubbar och tanter på bland annat Park Avenue tjänar storkovan och somnar med fullgott samvete på natten. Det är svårt att få den här bilden att gå ihop, det är svårt för mig att titta på när republikan efter republikan står och mässar om sänkta förmögenhetsskatter och mer frihet till folket. Frihet som gynnar dessa giriga, maktgalna människor ännu mer. Inte nog med att de somnar med gott samvete, de har också hjärta att säga något dylikt (jag citerar från programmet): "... And if you try to raise our taxes and tramp on our liberties, we are either going to beat you or make your life miserable." säger en rosenrasande republikan med, låt säga, 5 miljarder på kontot. 

     Så Kerstin, för att svara på din fråga: Ja, det går att lösa världsfattigdomen om vi först ser till att använda de pengar som finns i världen (och framförallt på 740 Park Avenue) till att lösa sanitets- och vattenproblemen, då kan vi börja prata om en värld mer lik den vi alla önskar fanns. En värld utan fattigdom. 

http://www.svtplay.se/why-poverty

"Det blir en varm dag och du lever" sjunger Tomas Andersson Wij i Allt. Det är halvsant. Inte direkt varmt men jag lever. Trots att det är idag den 23/12 till och med. Jag har vaknat två dagar och jorden har funnits kvar båda gångerna trots att den skulle förintats för två dagar sedan. Jag tror att det är lugnt nu va? Har de spekulerat färdigt nu? Som tur är så gjordre jag inget dumt i "jorden-kommer-ändå-gå-under"-impuls. Jag har ju ändå ganska lätt för att handla i implusmoments och skriver alltid arga insändare/lappar när jag är som argast och skickar alltid in dem innan ilskan gått över. Det brukar reslutera i att folk tror att jag är den största argbiggan i stan. Men det är jag inte. Bara ibland. Till exempel när jag cyklar i snö, dammsuger, skottar, pysslar, och så vidare. Då blir jag arg. Och sur. Men bara en stund. Då skulle man kanske kunna tro att jorden skulle kunna gå under. Nu ska jag göra en av de saker som gör mig arg, dammsuga. Så går jorden plötsligt under så är det därför. God jul!

Jag åker med SJ. Självklart var jag väl rätt förberedd på förseningar och kanske någon ersättningsbuss hit och dit, även om det inte var vad jag hoppades på. Men det är liksom bäst att förvänta sig det värsta så blir allt annat bara en bonus. Nu åker jag alltså tåg och är inte ett dugg försenad. Glad.

     Internet ombord var ju också bra då jag dumt nog, alldeles nyss, lyckats spärra mitt mobila bredband med att skriva fel kod tre gånger. Nu behöver jag alltså en PUK-kod då. Jag kan ha en hemma någonstans med det är ju där det.

     Hem till Bollnäs ska jag i alla fall. Nu är det jullov. Det är en efterlängtad ledighet kan jag säga. Jag och min klass (Sofie) har här i veckan tolkat musikalakademiens julkonsert nu tre kvällar i rad. Dessa tre dagar har vissa fått sovmorgon men inte vi. Nej, nej. Vi är ju hubotar, vi behöver inte sova. Så våra skoldagar har sett ut så här: Måndag 08-20, tisdag 08-20, onsdag 08-20, torsdag 08-12. Torsdagen innehöll julmys (läs julkrig pga julklappsbytelek, that's how we myser) med alla teckenspråkare, därefter serverades alla på skolan julbord. Tolv åkte jag hem för att packa väskorna, slå in de sista julklapparna, rensa kylen, städa, diska. Du vet, "allt-man-måste-göra-i-ett-hushåll-innan-man-reser-bort-i-sjutton-dagar"-sysslor. För det är precis så länge som jag blir hemma i Hälsingelandet, sjutton dagar.

     Efter att inte ha sovit så mycket i veckan åker jag också ett tåg hem klockan fem på morgonen vilket innebär att jag måste upp vid fyratiden. Christian frågade igår: "vad är det allra första du ska göra när du kommer hem då?" och nu vet jag; sova.

I övrigt så hoppas jag att Bollnäs tar emot mig med öppna armar så som Umeå alltid gör när jag kommer tillbaka. Vad passer bättre nurå än den hära rå? http://www.youtube.com/watch?v=jO7BHI_4ano

I Bollnäs finns det djupa skogar, fågelsång och stora logar. Näcken har sin fristad där och huldran löper fritt. Där finns lingonris på varje hygge, riktigt trä i varje bygge. Undra på att jag vill hem för allt det där är mitt. Skicka hem mig till Bollnäs, skicka hem mig till Bollnäs. Där skogen står i blom och där gräset lyser grönt. Skicka hem mig till Bollnäs, skicka hem mig till Bollnäs. Där är det så lugnt skönt. För i Bollnäs heter flicka jänta och de finns i varje glänta. Alla är de glada och ingen ....(?) Du kan hitta dem i klöverängar, jordgubbsland och blostersängar. Och på lördagskvällen kan du träffa nån i smyg. Skicka hem mig till Bollnäs, skicka hem mig till Bollnäs. Där skogen står i blom och där gräset lyser grönt. Skicka hem mig till Bollnäs, skicka hem mig till Bollnäs. Där är det så lugnt skönt.

Jag har funderat ett tag på varför det är så dyrt att åka tåg, men nu har jag kommit till den punkten i mitt funderande att jag skriver ett blogginlägg om det. Varför är det dyrare att åka tåg jämfört med flyg? Hur kommer det sig att jag kan få en enkelbiljett från Umeå till Arlanda med SAS för 568 kronor och att min tågbiljett med SJs nattåg kostade 839 kronor samma väg? Jag betalar verkligen inte extra för någon sorts standard eller lyx. Liggvagn är inte direkt något glammit färdsätt kan jag gott intyga efter min resa förra helgen. Hytten delades med 5 andra random resenärer, varav den ena var fotbollstränare för ett fotbollslag i samma vagn. Ett fotbollslag med 25-åriga killar. Låter det lugnt och fridfullt? Jag vill även tillägga att det inte var så harmoniskt att ha deras tränare i sängen under mig heller då denne verkade ha en tendens till nattfisar. Sov jag kan man fråga sig. Summa sumarum kanske två timmar. Jag blev rådd av Företagsresor att välja en liggvagn. Rådd av orden "då kan du nog sova lite bättre". Hela resan tänkte jag "det är säkert 100 gånger lugnare i sittkupén!" På vägen från Stockholm till Örebro, mitt på dagen på ett överfullt SJ regionaltåg kunde jag däremot sova.

     Varför jag inte flyger? För att jag inte vågar det ensam. Tåg har jag åkt massor av gånger, vet hur det går till utan att fråga någon som ser att att vara en trygg klippa i stormen. I tågsammanhang är jag själv den trygga klippan  som andra har en förmåga att luta sig mot. Så ja, jag får väl stå mitt kast och uthärda pinan för att få självsäkerhet framför bekvämlighet.

    Rent miljömässigt undrar jag också varför ett miljövänligt alternativ ska vara så orimligt dyrt? Varför uppmuntras vi inte, vi som kan ändå tänka oss en skumpig liggvagn på ett nattåg som färdmedel? Miljöpartiet, vart är ni när jag behöver er?

Jag fattar inte. Är jag yrkesskadad eller bara dryg? Jag lägger stämmor på allt. Överstämmor, understämmor, försök till basstämmor. (Det sistnämnda går si sådär..) Jag lägger stämmor till popmusik från rix fm, stämmor på mina egna låtar, jag skulle säkert också våga mig på en stämma till någon hårdrockslåt om jag fick chansen.

     I veckan kom jag på mig själv med att sjunga en understämma till en låt, som jag alltid gör samma stämma till, när jag stod och väntade på bussen med hörlurarna över öronen. Det jag inte tänkte på var att det stod annat folk precis intill. Då uppstår stunden då man försöker dölja att man gjort något som kan tänkas vara pinsamt, samtidigt som man försöker dölja att man döljer att jag tycker det var pinsamt. Att dölja att man döljer går aldrig bra. Det går heller aldrig bra att dölja en fet, tung, cool dansrörelse, liksom försöka få den att se ut som en rörelse, helt och hållet en del av min gång. Nej, ni kanske kan föreställa er; ett Michael Jackson-move kan omöjligt vara en del av din gångstil. Likaså kan inte en stämma göras osjungen när du väl sjungit ut den klart och tydligt. Det bästa du då kan göra är helt enkelt att fullfölja frasen du just börjat sjunga på, låta den ebba ut litegrann och kanske avsluta med att digga lite med huvudet. Så gjorde jag den gången här i veckan på busshållplatsen med en åhörarskara på 5-6 personer.

     Så sent som i morse gjorde jag det igen. Men den här gången ljudlöst. Jag mimar. Jag känner mig på topp men kanske en gnutta sömnig. Chill. Går där och har en jäkla attityd också. Cool. Går på trotoaren just intill vägkanten och ska precis vända mig om med en skön swag för kolla gatan innan jag går över. TUUUUUUUT! En halvmeter snett bakom mig kör en vit arbetsbil vars förare lägger sig på signalhornet. Jag hoppar till, ger ifrån mig ett töntigt litet tjut och kastar snabbt en skräckslagen blick bakåt. Adam. Dahlin. Munter. Jag hade hört honom säga att han sett mig stå och vänta på bussen några morgnar då han hämtar upp några arbetskollegor i mitt hood. Den här morgonen såg jag honom också, glatt vinkande i en vit arbetsbil som just skrämt skiten ur mig, som just kommit på mig när jag gjorde mitt vanliga "att-bete-mig-som-om-ingen-ser-mig". Den här gången gjorde jag mig inte till. Försökte inte dölja. Lönlöst. Jag gick från chill, cool morgonbrud med swag till spänd, vaksam och ohälsosamt pigg morgonmänniska på mindre än 2 sekunder. Bra uppvaknande, ja, men blev även upprykt med rötterna. Någonting rubbade min sköna balans. Någonting i form av "TUUUUUUT!". Att då göra sig till, nej, lönlöst. Försent. Jag får strax därefter ett sms från denna människa i fråga. Ett sms som lyder: "Busted !" och det var just precis vad jag blev - busted.

Då baugettillverkare går över till att göra hamburgare

Det är något speciellt med Frankrike, något speciellt med franska filmer och ett speciellt ögonblick när baugettillverkaren bestämmer sig för att börja göra hamburgare. Lite så är det med filmen En Oväntad Vänskap som just nu är bioaktuell. Det märks på hamburgebrödet att producenten i vanliga fall bakar franska baugetter. Det märks, liksom lyser igenom, att det här är en fransk produktion som likväl slår i USA som i resten av världen. Är det nu som fransmännen ger upp sin, kanske något, pretentiösa filmindustri för den kommersiella stormarknaden? Om jag nu ska våga mig på att spå i framtiden så tror jag inte att så är fallet, men kanske får den franska filmindustrin en liten knuff uppförs efter En Oväntad Vänskap-succén. När en fransk film, med fransktalande skådespelare slår i USA förstår vi att det här är inte en vanlig film, inte har en vanlig story men samtidigt är inte filmen producerad för den stora kommersiella marknaden i första hand. En Oväntad Vänskap är en vackert skapad film som får dig att vika dig dubbel av skratt, kanske inte av igenkänning som oftast annars utan nu av ren och skär glädje samt ett rågat mått fransk humor. Eller kanske inte enkom fransk, jag skulle vilja understryka den internationella tonen i den här filmen. Den är aktuell med tanke på alla diskussioner om människovärde och om vad som räknas till ett värdigt liv. Den är allmän viktig för gemene man då den visar, inte bara en, utan flera sidor av livet som många undgår i sin skyddade vardag och de flesta finner troligtvis humorn mycket underhållande, trots att den franska baugettbagarens mjöl lyser igenom. Det här är den hamburgare som hela världen kan äta med gott samvete.

     Jag som gillar de genuina franska filmerna saknar lite av det i En Oväntad Vänskap men jag antar att det är vad jag får uppoffra för att budskapet ska nå ut till alla. Du som är som jag och gärna vill se de pittoreska franska byarna med en underlig chokladtillverkare som huvudkaraktär, får helt enkelt titta på den här filmen som om du inte visste att den var fransk. Då kommer du nog se de typiska karaktärsdragen tydligare än om du sitter och letar efter dem. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det underliga i vänskapen mellan de två huvudkaraktärerna skulle kunna liknas vid underligheten hos den vanliga franska chokladtillverkaren. Eller kanske helt enkelt underligheten i att en baugettillverkare plötsligt bestämmer sig för att göra hamburgare.

                                                                                                                          Beatrice Emilsson

Ja, inte har det gått så bra för mig på sista tiden. Det här med att skriva blogginlägg. Jag liksom glömmer bort. Anser tydligen att det finns viktigare saker att göra. Så nu när jag bara måste städa, då kommer jag på att jag ska skriva några rader. Det är då jag kommer på att det var längesen sist. Vet ni varför det var längesen sist? Nej. Jag har inte varit hemma på rätt många helger. Förra helgen var vi i Stockholm med (det otroligt stora) klassen. Bodde på vandrarhem. Helgen innan det var jag i Örnsköldsvik på dansmara. Bodde hos Linnea. Helgen innan det jobbade jag.

     Nu har jag äntligen fått sova ut och ikväll kommer mamma och lill-lillesyrran. Mysigt!

Sedan skolstart har jag hunnit med en hel del och det mesta har rullat på som ett löpande band. Fick besök av tre forna Bollnäsbor kring den 22-25 augusti. Två numer bosatta i Uppsala, den tredje i Kalifornien. I samma veva som de åkte hem åkte jag till jobbet. Jobbade. Därefter skola. Nu har jag sagt att jag vill vara ledig från jobb i 3 helger fram över. Jag sa "Nej. Jag vill vara ledig. Tre helger." efter att ha jobbat nästan varje dag i augusti. 17 av de första 19 dagarna. Varpå skolan började den 20:e och sen hoppa in en helg till efter 5 skoldagar. Jag var trött kan jag meddela.

     Nu i helgen har jag inga speciella planer. Ganska skönt i och för sig. Har varit på stan idag och tittat på vip-galan och på eleverna från tolkfyran som tolkat eventet. Trotsat regnet med min super-regnjacka, ätit lunch med Anna-Isabella och fönstershoppat.

     Nästa helg bär det av till Övik för en hel helg med bara dans. Det ser jag fram emot... Ömma fötter, smärtande svank och en hel resväska med svettiga klänningar som under veckan måste tvättas för att inte impregneras i svett. Är det dansmara så är det. Då blir det ovannämna konsekvenserna. Konsekvenser efter en riktigt rolig och fartfylld helg.

     Den sista av tre helger i rad åker jag tillsammans med min (om än väldigt lilla) klass till Stockholm, på dövas dag. Vi kommer få se många spännande föreläsningar, träffa massor av teckenspråkiga och framför allt insupa denna fantastiska kultur. Jag och Sofie; teckenspråkstrean.