När jag läser Beirut, jag älskar dig av Zena el Khalil slås jag så ofta utav tanken "hur kan denna Zena vara så otroligt lik mig?" På flera sätt är vi lika. Jag ser ett mönster i hennes tankar, sätt att uttrycka sig och hennes iaktagelser som jag känner igen så väl. Jag brukar, när jag läser, skriva upp citat ur boken som jag finner extra intressanta. Det brukar handla om 1-2 stycken på en hel roman. Denna gång har jag chockats över hur många uttryck jag har fastnat för och jag kommer att dela med mig av några här. Denna gång sticker det nämligen ut 7 stycken post-it-lappar ur en liten pocketbok på 250 sidor. En pocketbok som jag hittade för 10 kronor på ÖB. Jag fastnade för titeln. Det känns lustigt när jag tänker på det, att jag har hittat min själsfrende i en reakorg, att jag köpte insikt för en tia. Jag tänker: "HUR i hela friden kan en bok av en människa med helt andra erfarenheter än mig beskriva exakt det jag tänker, känner, iaktar?" Jag kommer på det, för att vi människor bara är människor och har samma problem och samma tro på att livet inte bygger på att överleva men att leva. Det el Kahlil beskriver med sådan precision och timing, med sådant allvar och humor är nog ingenting hon är ensam om. För vi människor är så enkla. Vi fäster oss vid saker, städer, personer. Vi älskar. Vi hatar. Vi ses hopp om framtiden och ser tillbaka på allt som var bättre förr. Det spelar ingen roll om du lever i Mellanöstern eller i Norrlands inland. Vi är bara människor. Men jag tror att jag fastnar lite extra för el Khalil för att vi båda är lite cyniska men naiva, hopplösa konstnärssjälar. Det som skiljer oss åt är att den ena har vuxit upp i krig. Vi ser kriget från olika håll. Jag från teveskärmen, hon från sitt sovrumsfönster, bibliotekfönstret och från stadens alla restauranger. Det beskriver hon i Beirut, jag älskar dig. En träffsäker livsskildring om kärleken till en stad som bombas till spillror, återuppbyggs och bombas igen.

"Jag är inte stålmannen. Jag är inte Tarzan. Beirut och jag, vi har kollapsat och återuppbyggt oss så många gånger redan. Men hur vet jag om jag orkar göra det en gång till? Hur länge ska det behöva vara så här?" - Beirut, jag älskar dig.

Detta i samspel med livets alla frågor och farhågor. Om tron att jag kan påverka världen med mina små handlingar. Rädslan för att vara ensam, förbli ensam.

"Vart tar man vägen när man inte har någon kärlek värd att slåss för? Vart tar man vägen när det enda som bekräftar ens existens är tevereklamen som uppmanar en att köpa ett nytt kylskåp?" - Beirut, jag älskar dig.

Om yta och utseendefixering.

"Betongdjungeln återuppbyggdes. Kriget hade suddats ut. Plast och glas var inne. Silikon ersatte verkligheten. Percis som husen byggdes medborgarna om. Flickor knäckte sina kulturella näsor och bytte ut dem mot barbienäsor. Kvinnor, som inte alltid hade råd med det, pumpade upp sina bröst för att flyta bättre på spänniga rikemansbadorter."

"Jag stirrar på en skyltdocka klädd i en purpurfärgad lycradräkt. Hon säger att jag lika gärna kan vara snygg när jag dör. Att lycra är bästa medlet mot ångest. Och att turkost och gult får allt att gå över." - Beirut, jag älskar dig.

En högst aktuell livsskildring! Jag läser denna bok parallellt med Israel-Gazakonflikten som inte längre bara är en konflikt utan en blodig, ohuman vansinnesstrid. Historierna går ihop i varandra och jag skiljer inte längre på om Israel bombade Libanon eller Gaza.

"-Tror du att vi kommer kunna säga saker som: 'Du, kommer du ihåg när bomberna flög i luften ungefär en gång om dagen... Herregud, vad längesen... Känns nästan som en dröm.'

- Ärligt talat - nej...

- Nej. Det tror inte jag heller. Åtminstone inte i det här livet.

- Och definitivt inte med sådana grannar som vi har. Så länge inte de har löst sina problem måste vi leva med bomberna." - Beirut, jag älskar dig.

Men vi hoppas ju alla att någon gång tar det slut. Någon gång blir det fred! el Khalil skriver:

"Hur tar det slut? Hur tar det helt enkelt slut? Är krig som en maskin? Stänger man bara av det? Hur styr man människans raseri? Hur kan man vara säker på att en man tar bort fingret från avtryckaren? Hur kan han ena stunden skjuta utan minsta ånger, i nästa stund tystna och nästa dag krypa till sängs med fienden? Hur får du fram budskapet till honom i skyttegraven? Hur vet han när han ska sluta skjuta?" - Beirut, jag älskar dig.

Under dessa 250 sidor har jag gråtit av medlidande, jag har skrattat av igenkänning. Jag har påminnts om att cancer är en sorg även i krigsdrabbade länder. Jag har lärt mig att vi människor är så mycket mer lika varandra än vad vi tror men att rasism och okunskap ändå existerar överallt. Jag har fått förståelse i varför jag så gärna vill vara kvar i Umeå, liksom zena är en del av Beirut och ständigt påverkas av staden så har Umeå påverkat mig och utan Umeå är jag inte riktigt samma person. Zena el Khalil har skrivit en berättelse om livet som har fastnat i mitt huvud, borrat sig in i min själ och färgat mina tankar.

Jag har lyssnat på bland annat Jason Diakités sommarprat i P1. Han säger:

"Om vi skulle skriva Sveriges CV, vad skulle vi då skriva? Att vi hade svårkorsade gränser? Att vi var ett etniskt homogent samhälle? Att våra ceder och bruk inte har förändrats på hundratals år? Jag tror att vi skulle ha bättre chanser på det där jobbet om vi skrev att vi var ett land bestående av människor från nästan alla nationer på jorden. Att de flesta språk som finns också talas här. Att vi har vitt skilda berättelser, minnen och erfarenheter inom våra gränser. Att vi är ett öppet och tolerant samhälle." - Jason Diakité, Sommar i P1

Han säger också "jag är en medborgare av världen". Och ja, jag är en medborgare av världen. Precis som du. Och dig. Och din syster. Din bror. Och din döva kusin. Alla är vi medborgare av världen. Kan vi inte bara utgå därifrån? Om du ändå, mot förmodan, uttrycker dig rasistiskt så får du idag göra det, du tackar yttrandefriheten. Men vi, som ännu är många fler, kommer att kontra, protestera, motreagera högt, och för det tackar vi yttrandefriheten.

    Om du uttrycker dig som SD-politiker gör, som en rasist gör, och kallar det en demokratiskt rättighet, då vill jag kalla dig "obildade idiot" och kalla det demokrati.

"Demokrati och fred är nog de sköraste skapelser människan har åstadkommit. De tillhör inte utgångsläget hos en art som kan manipuleras och förledas och dras med i upplopp på det sätt människan kan." - Therése Söderlind, sommar i P1

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: demokrati tillåter alla människor att existera, även idioter. Jag tolererar din existens trots att vi är olika, du en idiot och jag en ideolog. Så du är så illa tvungen att göra detsamma om du vill vara en del av denna demokrati. Tolerera oliktänkande, oliksinnade. Tolerera olika.

     Luleå Tekniska Universitet har en slogan: "19 000 studenter kan inte ha fel". Nej, precis. Och tänk hur många på denna jord som definerar sig som svart, kan så många människor ha fel hudfärg? Tänk på hur många det finns som ber till Allah, kan så många människor ha fel tro? Tänk på hur många kränkta, förtryckta kvinnor det finns, kan så många ha fel uppfattning, inbillar de sig diskrimineringen? Nej, patriarkatet finns. Rasism finns än idag. Och det finns inom Sveriges gränser. Titta i en spegel. Börja där. Rannsaka dig själv.

Och nu kommer den slutliga klyschan, men vi vet ju att klyschor blir klyschor för att de är sanningar:

Jag vill leva, jag vill dö i ett öppet och tolerant Sverige.

Länge har jag letat efter ett par trosor som täcker hela rumpan och som har ben, det vill säga ett par boxertrosor. "Men det finns ju" tänker du då, och ja, det finns en sort som heter boxertrosor men de uppfyller inte ovan nämnda krav. De täcker hela rumpan i endast 15 minuter innan allt tyg har letat sig in på obekväma ställen. Jag tänker inte bli mer detaljerad än så men ni förstår säkert att det inte är vad jag önskar med ett par boxertrosor. Hör på namnet bara, skulle kunna vara boxertrosans slogan: "inte snyggast men skönast!"

     Män har inte det här problemet med deras motsvarighet - boxerkalsongen, så varför ska vi plågas? Anledningenslog mig när jag kollade på shorts på Staduim: "Jahaa, boxerkalsonger för en kvinna kallas för shorts! Såklart, har jag aldrig sett på friidrott förut?!" Dessa trosor som jag har letat förjäves är alltså inga trosor utan ett par shorts. Det förklarar ju varför de har varit så svåra att hitta, jag har ju stått på fel avdelning...

     Nu frågar jag mig istället varför det ser ut såhär? Varför kan inte jag, under min kjol, kunna ha ett par rediga underkläder som täcker de mest intima områdena (och sitter på plats) när kjolen blåser upp i vinden eller i en buggsnurr? Män kan ha rediga underkläder under rediga byxor och shorts, där de knappt gör någon nytta? Nu när jag jämför ser det ju bra knäppt ut. Nästan som att patriarkatet har designat kvinnornas underkläder. Har en snuskgubbe bestämt att så ska det bara vara? Eller är det vi kvinnor som har gett vika för snuskgubbens önskemål en gång och sen fortsatt i samma bana år efter år utan att tänka på det? Eller är det bara det att ingen har sagt att det här är otrevligt och bör ändras på? I så fall gör jag det nu: snälla Lindex, Kappahl, H&M, ICA Maxi, vem som helst - jag vill ha shortslånga ben på mina trosor!

Jag klädde ut mig till Lady Gaga på maskeraddansen under Ölandsveckan. Detta lär ju bli hennes nya outfit, en mix av olika galna idéer.

Så här kan hon se ut:

Så här såg jag ut:

Jag har hört folk säga "den förra föreställningen var bättre, den var roligare!" men jag struntade i dessa åsikter och försökte med neutrala ögon se Stadsminister Özz Nûjen på SVT 1 igår. Jag tänkte "jag gillar ju honom, så dåligt kan det ju inte vara, jag ger honom en ärlig chans, så avdankad kan han ju inte hunnit bli på ett år" och nej det har han inte hunnit bli. Han är vass! Kanske inte lika rolig som i förra föreställningen men han är med i samtiden och han är klok. Kanske är det detta "supervalår" som sätter sin prägel på hela vårat samhälle inklusive komikerna, vilket resulterar i mycket politisk satir. Özz gör det ändå roligt. Han säger en del saker som vi alla har hört förut men gör det på sitt sätt, och det blir kul. Och jag gillar ju Özz så då gillar jag ju hans sätt också. Dessa folk som den här gången inte var nöjda kanske gillade hans förra föreställning för att han var "ny", hans föreställningsform kändes ny och han blandade allvar och humor på ett nytt sätt. Nu är han ju inte direkt ny längre men han blandar fortfarande allvar och humor. Han tar dock upp ett ämne som alla har åsikter inom, politik, och det är där skon klämmer. Politik är svårt att skämta om så att alla blir lika förnedrade, utpekade och lika mycket satiriserade. Och kanske blev några av dessa folk trampade på tårna. Kanske gillar de inte hans sätt, kanske har de tröttnat på supervalårets prägel. Vissa kanske till och med slutade lyssna när de inte längre höll med i vad han sa. Och jag tror att det är där den andra skon klämmer. För hade de lyssnat skulle de precis som jag ha satt skrattet i halsen. Han är vass, han är med, han är sann. Och även den här sanningen slutar precis som 28 februari 1986.

http://www.svtplay.se/video/2141708/statsminister-ozz-nujen

Vi ska väl inte kritisera teknikutveckligen men ibland vill jag kritisera samhällsutveckligen som kommer med teknikens. Till exempel det Timbuktu beskriver så oerhört träffsäkert. Jag hade inte sagt det bättre själv! För övrigt min nuvarande favoritlåt.

Och du tog ett kort men tyckte jag var för kort
Men efter vi hade snackat spela det ingen roll
Jag hade kameran i fickan, min framtid i sikte
Med tusen självporträtt som inte visa vart jag ville
När man ser tillbaka, ser man ju bara glädje
Vi passa aldrig på att fota sorgerna längs vägen
Vi kan framkalla bilder och framkalla minnet
Men ingen Hasselblad i världen fångar hela bilden
För du såg mig, du såg mig på riktigt
Du penetrera ytan, för kärleken är skicklig
Du gjorde mig verklig, innan var det fiktivt
Saker går i tu så man borde vara försiktig
Vi kan titta på tusen bilder, utan att se varandra
Ett foto stoppar tiden men livet vill sällan stanna
Jag tyckte jag såg tjock ut, du tyckte du blev ful men
Den riktiga bilden sitter i huvudet

Jag hittade den här bilden på min dator för ett tag sedan. Jag bläddrade omkring, tryckte med jämna mellanrum på höger piltangent och efter några tryck tittade jag på denna bild. Jag blev liksom glad och ledsen på samma gång. Fast vi ler på bilden så blev mina ögon blanka. Jag har i all vardagsstress aldrig stannat upp och tänkt på att människor fattas i den, i vardagen. Jag har i all vardagsstress aldrig stannat upp och insett hur längesen det här var. Nu får jag det att låta som om det var en evighet sen, och så små är vi inte på bilden, men två år är ändå ett bra tag. Fast än jag trivs så som jag lever nu så är det här en tjej som fattas mig i vardagen. Fast än jag har längtat till sommaren så längtar jag nu hellre tillbaka till den här stunden. Hon, jag och en snöhög i solskenet.

När jag ändå håller på och saknar så passade jag på att spela in låten som jag har tillägnat henne, Viktoria:

I tre dagar har jag och min klass tolkat på Yrkes-SM på Nolia. Det har varit fullt upp för oss tre. Vi har tolkat invigningen, alla möjliga typer av aktiviteter/tävlingar och sist men inte minst avslutningen. Den sändes till och med live fick jag veta av folk genom facebook. Det var mer än jag visste, men här sändes det i alla fall: http://regionvasterbotten.se/toppmeny/om-oss/direkt/

Nu är vi trötta, nöjda och välförtjänta en helg!