Äntligen har jag klarat av den längsta delen av höstterminen. Det är då vad jag fick höra från min gamla lärare från gärdesskolan när jag gick där. "Nu har ni klarat av den del på året med minst antal lov. Nu är det bara utförsbacke resten av året."

Så där hör ni, nu är det värsta gjort.. Heh, man kan ju alltid hoppas och glädjas en liten stund i alla fall.

Annars så vet jag något som är som bomull för själen samtidigt som det skär i den och det är Tomas Andersson Wij. Har jag någonsin nämnt honom förrut? Om inte annat kan jag nämna honom några tusen gånger till.

"Jag hade släppt en bomb i mitt barndomsland. Det var nya spår, nya namn.

Jag skulle ge mig själv det jag inte fått jag skulle springa fatt de tåg som gått.

Jag blir aldrig den jag skulle vilja vara. Vill du ha mig ändå så får du mig, du får mig.

Jag var 17 år när jag kom hit. Jag har fullt rummen bit för bit.

Jag kan ge mig själv det jag vill ha ändå vaknar jag om nätterna."  /Tomas Andersson Wij - Vill du ha mig ändå

Nu när det äntligen är lov har jag dock inte särskillt mkt inplanerat. Det är ändå skönt. För det kommer alltid att dyka upp någon skön spontan idé då och då. Det gillar jag!

Annars väntar väl tranan på onsdag. Ses vi där?