Jag hittade den här bilden på min dator för ett tag sedan. Jag bläddrade omkring, tryckte med jämna mellanrum på höger piltangent och efter några tryck tittade jag på denna bild. Jag blev liksom glad och ledsen på samma gång. Fast vi ler på bilden så blev mina ögon blanka. Jag har i all vardagsstress aldrig stannat upp och tänkt på att människor fattas i den, i vardagen. Jag har i all vardagsstress aldrig stannat upp och insett hur längesen det här var. Nu får jag det att låta som om det var en evighet sen, och så små är vi inte på bilden, men två år är ändå ett bra tag. Fast än jag trivs så som jag lever nu så är det här en tjej som fattas mig i vardagen. Fast än jag har längtat till sommaren så längtar jag nu hellre tillbaka till den här stunden. Hon, jag och en snöhög i solskenet.

När jag ändå håller på och saknar så passade jag på att spela in låten som jag har tillägnat henne, Viktoria: