Jag sa till mig själv att "bara jag tar mig runt så är jag nöjd". Sen höjde jag ribban en aning och sa "om jag tar mig i mål under 35 minuter är jag nöjd". Sen en timme innan start hann jag ändra ribban många gånger. Undrade vad jag hade givit mig in i. Varför gör jag det här? Alla är säkert proffs. Sen stod jag och tittade en stund och såg, jag kommer inte att vara allra sämst i alla fall. Sen gick startskottet. Seg start. Efter ett tag flöt det på bättre och jag sick-sackade mig förbi människor. Tog rygg på någon spänstig och kände mig lite mallig som kunde hänga med denne. Efter ett tag känns det bra. Det går ju riktigt bra. Ökar takten. Sick-sackar mest hela tiden till bra musik i lurarna. (Gjorde en ny spellista i MP3:n inför blodomloppet. Döpte den till "Svett".) Efter 3 km känns allt tyngre. Men grupptrycket får mig att fortsätta i samma tempo. Jag tänker: "jag vill inte vara som dom dära som jag stör mig på, dom som bromsar upp och är i vägen, nej nu ska jag klara det här!" Och jag gör det. Jag klarar 5 km utan att stanna. Det är nog det mentalt starkaste som jag har gjort i år. Jag brukar klara 1 km innan jag måste gå en sväng och hämta andan. Men nu... Nu var det adrenalinet som satte hastigheten och då fick benen och flåset så snällt lyda. Benen var egentligen aldrig något problem, bara den där andningen som jag har hört också måste fungera. Dessvärre. Men jag klarade det. På 33.01 min. Nu med vägdamm och grus i min mun och i lungorna ska jag alltså försöka varva ner. Nu med nummerlappen kvar, fäst på linnet ska jag alltså kunna sova om en dryg halvtimme. Och inte nog med det så kommer jag hem till en lägenhet som är 28.8 grader varm. Mysigt! Jag ska nu ta mig till duschen och låta riktigt kallt vatten kyla ner min överhettade hjärna, mina kokande kinder, mitt adrenalinpumpande hjärta och min klibbiga kropp så får vi se när den mentala tröttheten behagar dyka upp.

Daft Punks nya skiva Random Access Memories är ett för många efterlängtat skivsläpp. En platta med förväntingar därefter. Kanske blir en del Daft Punk-fans besvikna, andra kanske jublar. För Daft Punk har denna gång tänkt utanför deras vanliga electrobox. De gör en avslappnad klubblåt (Get Lucky) som slår och går raka vägen upp till listtopparna. Därefter gör de en skiva som de säkert själva har längtat efter att få göra. De lämnar deras vanliga taktfasta electrodängor för att denna gång skapa en lugnare samling låtar. Funkgitarren används flitigt vilket resulterar i någon form av lounge-pop. Jag tycker att Random Access Memories är en trevlig kombination av electro, funk och pop. Självklart finns bandets klassiska drag med, även på denna skiva. En mixad röst till korta toner är kanske deras mest typsika sound och det finns givetvis med även denna gång.

     Genomgående innehåller skivan dämpad loungemusik i glad ton, till skillnad från deras tidigare skivor proppade med klubbhits. Mest som vanligt låter Doin' it Right, medan Within är dennes motsats.

     Pharrell Williams gästar utöver listettan också sjätte spåret Lose Yourself to Dance som jag siar som nästa singel. Ljudbilden på de båda låtarna är vandra lik. Catchy, funkig pop med typiska Daft Punk-inslag, ett uppenbarligt vinnande koncept.

Jag lämnade Umeå strax innan Kristi skulle färdas till himmelen. Mellanlandade hos Viktor i Uppsala. En dag senare var jag, Viktor och Linda på väg till Skavsta och gjorde därifrån våran egen himmelsfärd. Ungefär tre timmar senare landade vi i ett varmt land vid namn Serbien där vi möttes av en fin tjej vid namn Aleksandra. Där skulle vi i fyra dagar njuta, leva, skratta och hinna med långt mycket mer än vad jag från början hade trott. Vi har sett allt du bör se i Belgrad samtidigt som vi har tagit oss utanför Belgrad till Novi Pazova där vi träffade släktingar, åt god serbisk mat och klippte samt färgade håret. Vi har gått ut på 3 klubbar samma kväll, åkt massa taxi, solat och badat, gått på marknaden, besökt café efter café och pub efter pub - vi har sett kulturen. Vi har sett allt. Vi har gjort allt. På lite mindre än fyra dagar. Detta möjligt tack vare den enastående guiden och tolken Aleksandra.

     På ett vykort, vet ni, skrivs det inte mer än så här. Bara om väder och att allt har varit bra. Så ni får inte veta mer än att vi hade 20-29 grader varmt och att allting var grönt. Snart är jag tillbaka in the dirty norh. Jag åker från sommar till vår. Från 29 grader till 8. Från lyxliv till vardag. Och med mig tar jag massa fina minnen och en solbränna som gör sig påmind.

"Nu går det fort. Nu går det fort!! BROMSA DÅ FÖRIHELVETE!" Ungefär så säger jag till tiden. Wroom sa det i höstas och sen dess har ingen tänkt tanken på att sakta in. Ingen har hittat bromsen. Så nu är vi plötsligt snart framme. Framme vid sommaren och därmed har jag snart gjort ännu ett år i Strömbäck. Snart har jag bott i Umeå lika länge som jag tog mig till gymnasiet med min cykel. Vintertid med buss. Tre år... Nästa termin, som bara är en sommar bort, går jag fjärde och sista året av Teckenspråks- och dövblindtolkutbildningen. Om det året går fort som det här kommer jag att säga till chauffören: "Lugn, snälla lugn! Kan vi inte åka en liten omväg. Jag gillar den här bilen..." för att jag vet, när bilen stannar, då är vi framme, då måste jag kliva ur till en ny verklighet, jobblivet. Om exakt ett år kallsvettas jag nog, för då finns ingen återvändo. Då lämnar jag skolan och blir arbetare för alltid. Hejdå CSN, hejdå trygghet. Men innan dess ska jag hinna: Åka till Serbien, gå på skolavslutning, sommarjobba, jobba på 6-packet, åka till Öland, sommarjobba mer, njuta av sommaren i Umeå, dansa på någon loge och roadtrippa. Det kan bli en bra sommar så det gör väl inte så mycket om vi fortsätter gasa, bara vi tvärnitar lagom till sommarens varmaste dagar är jag nöjd. För nu är jag less på våren. (Som om jag inte var det innan...) Jag hoppas istället att det är varmt och underbart i Serbien. Där jag ska jobba på brännan, hade jag tänkt.

Tio punkter på vad jag tycker är bra med regn.

Ett. Det får snön att försvinna snabbare. (Jag ogillar starkt slask.)

Två. Det gör folk mindre glada. (Jag ogillar starkt vårkänslokraven som kommer med vårsolen.)

Tre. Det smattrar mysigt mot taket på min vindsvåning.

Fyra. Jag har en anledning till att vara inomhus.

Fem. Jag kan gå ut i gummisövlar utan att folk tittar konstigt. Nu tittar de istället med avund, tänker "smart tjej!"

Sex. Melankolisk musik passar aldrig så bra som nu. (Och jag gillar melankolisk musik.)

Sju. Jag tycker om att titta på vattendropparna på fönstret. De bildar ett asymmetriskt konstverk tillsammans.

Åtta. Jag gillar min regnjacka och tycker om att stå under paraply. Och de två tillsammans är bara konstiga utan regn.

Nio. När färre är vårglada sticker jag inte ut med att vara bitter.

Tio. Åka buss och luta huvudet mot rutan och känna sig som i en musikvideo.

Kort och gott, jag kan göra det jag brukar utan att vara konstig. Gå i gummistövlar, använda min regnjacka och paraply. Lyssna på melankolisk musik på bussen eller hemma under taket som smattrar hemtrevligt. Jag får vara bitter om jag vill det, utan att någon ifrågasätter det. Ja, regn är bra på tio sätt. Minst.

Här är mitt tips på den ultimata "titta-ut-genom-bussfönstret-med-huvudet-lutat-mot-rutan-och-tänka-att-du-är-med-i-en-musikvideo"-låt: Tomas Andersson Wij – Ett slag för dig

Dagens tips. Tungt och träffsäkert: LilErik – Om jag

Om jag kom ifrån ett annat land och inte va vit
skulle jag antagligen inte va välkommen dit
Jag är välkommen idag .... (?)

det är samma sak än idag som på tidigt 90-tal

Om jag skulle gått på stan skulle folk kollat snett

och snackat massa skit om mig på nästa släktträff
Även om du inte kände mig så skulle du nog döma mig
och fast jag aldrig gjort dig något så skulle du aldrig glömma mig
Om någon gjort något kriminellt och var från samma land
skulle du säkerligen dra mig över samma kam
Och snuten skulle stoppa mig, det är ingen hemlighet
att de gärna visar invandrarna sin aukoritet
Chansen att få bo i stan skulle va mindre

och många arbetsgivare skulle gett mig fingret
Det är så det funkar i vår rättsstat, där ingen skäms över att vara Sverigedemokrat

Om jag kom ifrån ett annat land och inte var vit
skulle du nog ta min hand eller tycka jag var skit
Om jag kom ifrån ett annat land och inte var vit
skulle du nog se på mig eller bara gå förbi
Om jag kom ifrån ett annat land och inte var vit
skulle jag få min respekt från vad jag gjort med mitt liv
Om jag kom ifrån ett annat land och inte var vit
skulle jag bli dömd även om det inte var med flit

Om jag kom ifrån ett annat land, och om jag var svart

skulle nog många svennar tro att jag sålde knark
Att jag levde på bidrag och lurade staten
och att jag alltid bröt mot den svenska lagen
Att jag var emot alla sorts förbättrningar
och kraschade, kapade plan med mina släktingar
Om jag trodde på Allah skulle du nog

dragit slutsatsen att jag levde för mig tro
Men du skulle tycka det var rätt om USA

bombade mitt hemland och presidenten sa

att han gjorde det i Guds namn som han gjorde sist

och tror man något annat än han så är man terrorist

Och om jag fick ett jobb och betalade skatten

skulle jag ändå vara den fuskande blatten
Det är så det funkar i vår rättsstat, där ingen skäms över att vara Sverigedemokrat

Om jag kom ifrån ett annat land och pratade annat språk

skulle du antagligen tro att jag letade efter bråk
Att jag hade fem fruar som jag brukade slå

och att jag våldtog varenda svennebrud som jag såg
Livet jag levde skulle du tycka var förfärligt

och allt som jag gjorde skulle du tyckt var oärligt
Du skulle aldrig fatta hur det var att fly

från ett krig, diktatur eller från tortyr
Du skulle aldrig känna hur det var att ha

sin familj kvar i ett land där ingen av dem vill vara
Om jag kom som ensamt barn skulle du tro

att jag skulle göra inbrott i ditt hus och bara sno
Du skulle aldrig förstå min situation

ensam i ett främmande land, depression
Det är så det funkar i vår rättsstat, där ingen skäms över att vara Sverigedemokrat

Jag minns inte vem det var som försvarade en stöld med att säga "nej, det är en hyllning." Jag minns bara att Tankesmedjan i P3 drog det längre och skämtade om: Någon stjäl en stereo inne på elbutiken men försvarar sig med "Nej, ni har misstagit er, det här är ju bara en hyllning till den som har gjort stereon!"

     Nu kan vi ju spekulera i vad som är okej att stjäla och sen kalla det för en hyllning. Har Håkan Hellström hyllat The Killers i sin nya Det kommer aldrig va över för mig? Lyssna själv:

Låt oss kalla det en liten hyllning till alla duktiga kvinnor. Det gör jag i form av en liten spellista, Kvinnor. Återigen så får ni väl tro att jag har schizofreni, men jag lyssnar faktiskt på allt detta. Ja, det är blandat. Väldigt blandat. Men en sak har de gemensamt, de är alla kick-ass-bra på sin sak.