Jag sitter på bussen. Jag läser ur min bok lånad från stadsbiblioteket i Umeå. Det är en gul pocketbok som heter ”blåst”. Jag läser länge om att bokens huvudpersoner är på resa. I Frankrike för att vara exakt. Det slår mig att vi har någonting gemensamt, jag och huvudpersonerna. Vi åker från en plats till en annan. Det finns en början och ett slut, en avgångstid och en ankomsttid. Jag läser vidare. Jag liksom slukas av boken och blir mer och mer entusiastisk i vad som sker. Jag rycks då och då tillbaka till verkligheten av att busschauffören säger små söta ”tack-och-hej”-hälsningar till de som kliver av: ”Ja, då vill jag tacka avstigande för den här gången och hoppas att vi ses ombord igen. Ta gärna en extra titt på stolsryggen och stolen bredvid er för att se om ni har glömt någonting, och sen vill jag önska er en god fortsättning på veckan.” Varje gång rycker jag till av ett öronbedövande fräsljud då chauffören slår på mikrofonen. Jag återgår till boken. Till en början lägger jag märke till ljuden runt omkring mig samtidigt som jag läser, ibland tittar jag också upp på folk som går förbi mig. Efter ett tag blir jag allt mer uppslukad igen och glömmer allt sådant runt om. Plötsligt möts jag av en doft, en doft som jag mycket väl känner igen. Någon direkt bakom mig brukar desinfektionsmedel för sina händer. Jag släpper boken helt med tankarna och istället ler jag för mig själv. Jag känner igen det här så väl. Jag, en buss, en bok, det är mörkt ute så jag måste ha busslampan tänd och en doft av desinfektionsmedel. Jag tänker direkt på alla de gånger jag åkt sträckan Söderhamn – Bollnäs sent på kvällen. Jag har precis haft barn-bugg-nybörjarkurs, avslutat den med att säga ”och ni har varit jätteduktiga idag. Bra jobbat! Nu finns det fika till er där ute.”, alla barn rusar ut ur salen och köar för saft och kaka, jag ler och ser snäll ut inför föräldrarna, kanske pratar med någon av dem för att de har frågor om deras barns utveckling eller kommande kurser, jag väntar kvar för det är en halvtimme innan bussen går. Jag har tidigare stressat till Söderhamn för jag har åkt direkt från skolan, jag har inte hunnit andas innan kursstart utan kastas in i rollen som danslärare och barnvakt, håller igång under kursens gång, ser ut som en fin förebild efter kursen och tvingas till sist springa till bussen för att jag aldrig kommer ihåg att det tar 5 minuter att gå och inte 2. Väl på bussen säger jag hej till busschauffören, håller upp mitt busskort framför kortläsaren, håller väskan förför mig för att det är så trångt i bussgången och sätter mig på en plats lite längre bak än mitten. Jag tar upp min MP3, en bok och desinfektionsmedel. För första gången på hela dagen kan jag ta det lugnt, det är mörkt ute så jag måste ha busslampan tänd för att se något av texten och jag känner doften utav rent efter att ha hållit i 10 olika barns händer, gånger tre. Jag är lugn, jag mår bra och jag ler för mig själv efter en händelserik dag.

Här sitter jag på en buss från Skellefteå på väg till Umeå, jag läser, är lugn efter att ha skyndat till bussen som stod inne och väntade när jag väl var framme på stationen. Med andan i halsen har jag satt mig på bussen och börjat läsa då jag plötsligt möts av en fläkt av handsprit som får mig att le, minnas och inse att nästan exakt det här har hänt förut, för kanske exakt två år sedan.