"Nu går det fort. Nu går det fort!! BROMSA DÅ FÖRIHELVETE!" Ungefär så säger jag till tiden. Wroom sa det i höstas och sen dess har ingen tänkt tanken på att sakta in. Ingen har hittat bromsen. Så nu är vi plötsligt snart framme. Framme vid sommaren och därmed har jag snart gjort ännu ett år i Strömbäck. Snart har jag bott i Umeå lika länge som jag tog mig till gymnasiet med min cykel. Vintertid med buss. Tre år... Nästa termin, som bara är en sommar bort, går jag fjärde och sista året av Teckenspråks- och dövblindtolkutbildningen. Om det året går fort som det här kommer jag att säga till chauffören: "Lugn, snälla lugn! Kan vi inte åka en liten omväg. Jag gillar den här bilen..." för att jag vet, när bilen stannar, då är vi framme, då måste jag kliva ur till en ny verklighet, jobblivet. Om exakt ett år kallsvettas jag nog, för då finns ingen återvändo. Då lämnar jag skolan och blir arbetare för alltid. Hejdå CSN, hejdå trygghet. Men innan dess ska jag hinna: Åka till Serbien, gå på skolavslutning, sommarjobba, jobba på 6-packet, åka till Öland, sommarjobba mer, njuta av sommaren i Umeå, dansa på någon loge och roadtrippa. Det kan bli en bra sommar så det gör väl inte så mycket om vi fortsätter gasa, bara vi tvärnitar lagom till sommarens varmaste dagar är jag nöjd. För nu är jag less på våren. (Som om jag inte var det innan...) Jag hoppas istället att det är varmt och underbart i Serbien. Där jag ska jobba på brännan, hade jag tänkt.