Jag antar att jag nu blottar en av mina fördomar i och med att jag nu delger den här upplevelsen.

     Jag mötte en blick idag. Jag brukar möta folks blickar, för det är trevligt och socialt. Men den här blicken var kall, hård och aggresiv. Inte den trevliga typen direkt, den som man får ut någonting av att prata med. Personen med denna blick bar kläder och såg till det yttre ut som en typsik skinhead/medlem i svenska motståndsrörelsen eller dylikt. Där har jag blottat min fördom. Jag antar från hans yttre och attityd att han har politiska åsikter som avviker från mina. Att vi är olika på alla sätt och vis. Jag vet knappt om jag vågar kalla honom för människa, snarare en känslokall robot. Men jag mötte ändå hans blick på mitt vanliga vis. Det vis som alltid annars brukar tendera i att båda parter kanske drar lite i smilbanden. Som för att säga något likt  "jag respekterar dig som människa". Men nu möttes jag av hat. Och jag förstod inte. Jag är visserligen inte arisk men jag är ju vit. För med min fördom om hans åsikter antog jag att han inte gillar andra färger på huden. Så varför hatar han mig? Det tog ett tag, men sen insåg jag att jag glömt bort den lilla detaljen att jag råkar vara kvinna. Javisstja, han hatar ju alla kvinnor och alla med annan hudfärg än vit. Det vill säga han gillar bara den lilla skaran av andra vita män som är precis som han själv.

     Men igår på Umeå Open hörde jag något som ger lite hopp. Mashup International ropade ut till publikens jubel mellan danslåtarna: "Ut med rasisterna ur riksdagen och in med feministerna!"

Umeå Open har för övrigt varit två fantastiska dagar fyllda av bra musik och massa dans. First Aid Kit, Lilla Namo, Det Stora Monstret, Yelle, Broder John & Friman, Gonza-ra, Cleo, Mashup International och Linda Pira & Stor. Jag är väldigt glad, trots den lilla hatiska blicken här nu alldeles nyss. Det var ju trots allt en liten blick. Och han kanske bara hade en dålig dag.