Föreställningarna avlöser varandra. Det är mycket att tänka på för tillfället. Då jag inte ska vara Laura ska jag vara Micaela. Mellan allt detta ska jag försöka hinna med balkommittén, Driver och allt plugg som bara ligger på hög. För den som inte redan vet det kan jag säga att högen växer och blir en tyngre börda för varje dag som går.

Mitt i all denna stress och press har jag dock fått reda på att den 10 maj ska jag, Beatrice Emilsson, åka till Umeå - Strömbäck för att göra intagningsprovet till Teckenspråkstolksutbildningen. Jag är över mig av förväntan och glädje. Jag kommer precis att ha avslutat Carmen-föreställningarna innan jag ska fara upp till norrlandet. Det känns ändå bra att kunna bocka av en sak på listan innan nästa blir påbörjad.

Förhoppningsvis så kommer jag in och flyttar därmed till Strömbäck, Umeå. Tänk att det blir norrlänning av mig också innan det är färdigt. Ja, inte kan jag bo i norrland i 4 år utan att ta efter dialekten. I vanliga fall tar jag efter dialekter på en vecka så det här slutar endast på ett vis. - Norrländska!

     Ja, någon gång lär jag väl vänja mig vid det också. Det känns ändå konstigt att totalt bryta och sedan byta mina gamla rutiner. Min vardag byggs på rutiner. Jag vet inte hur jag ska klara mig i en rutinfri vardag. Jag kommer att gå bet de första veckorna i höstterminen. Men det kanske är bra att göra något banbrytande ibland.

Nu ska jag duscha och sedan åka till skolan för att göra föreställning. Det här är mitt liv, de nuvarande rutinerna och allt detta ska inom kort bara försvinna och aldrig komma tillbaka. Jag känner mig helt tom när jag tänker på det...
Nej, inte tänka på det nu. Då blir jag knäpp. - Skvatt gälen!

Hörs hej!