Idag är det söndag. Den dag i veckan som jag ägnar åt alla måsten. Dagens största måste är läsa. Jag läser Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga för att sedan skriva en bokrecension på den. I denna bok fann jag tidigare idag dessa vackra ord; Upp spritter naturen ur dåsig sömn, och i den blåa skyn tumla fjärilsvingade andar i yster lek. Tätt som rosorna på den vilda busken glittra deras anleten uppe bland skyarna. Jorden, den stora modern, börjar leva. Yr som ett barn stiger hon upp ur badet i vårfloden, ur duschen i vårregnet. Sten och mylla glittra av lust. "In i livets kretsgång!" jublar minsta grand. "Vi ska färdas som vingar i klar luft. Vi ska skimra i unga flickors rodnande kinder."

Jag gladdes åt det här i samband med att vi nu också ändrar klockor till sommartid. Upprymd och hoppfull fortsatte jag att läsa denna, något svårlästa, bok.

     Nu, några timmar senare, faller snön tyst och tungt ner över det redan tjockt snötäckta Umeå. Mitt hopp försvann.

     Jag återgår nu till att bli djupt försjunken i boken och dess Värmland.