Jag har nog aldrig varit ensam så här lång tid i sträck förut. I en vecka har jag gått av och an här hemma, utan internet, utan TV och utan några vänner i stan. Det enda jag har haft till sällskap har varit radion och med det P3. P3 - min vän i mörkret. Men ändå, jag känner mig inte helt nöjd med att ha en pratande plåtburk med plastknappar på som bästa vän. Jag skulle föredra en människa. Lite mänsklighet liksom. Någon som dessutom hör vad jag säger. (Ja, jag pratar med radion...) Jag har gjort så som ensamma pensionärer brukar bli rådda till, "gå till frisören". Dock gick jag inte till frisören utan bara till stan. Gick runt på Åhléns och var jätte-super-duper-trevlig mot expediten. Hon blev glad att en kund för en gångs skull var lite glad och jag blev glad för att jag fick prata med någon. Vinna-vinna-situation helt enkelt! 

    Nej, men om jag nu ska vara seriös så är nog det här min längsta ensamma period sedan jag föddes. Flyttade till ett internat fullt av folk efter att ha bott hemma i 18 år. Efter det till en lägenhet med en klasskompis som tillslut kunde läsa mina tankar. Men nu, nu står jag på egna ben. Utan familjen, utan internatare och utan kombo. Hur ska jag klara av att bo helt ensam, det kan man ju fråga sig. Förhoppningsvis kommer folk tillbaka till studentstaden snart och gör mig sällskap. Snart kommer väl också folket tillbaka från Emmabodafestivalen.

     Linn ringde mig. Jag pratade så mycket och fort att hennes öron troligtvis blödde eller möjligtvis fick skavsår. Stackarn utsattes för en sällskapssjuk, översocial, kanske också lappsjuk pratkvarn till Bea. (Konstigt förresten att jag kan bli lappsjuk när jag bor nästan mitt i stan.)

     Men räds ej gott folk, efter regn kommer solsken. Igår kväll var jag faktiskt på Socialize och dansade mig svettig till Gnucci Banana med fint sällskap. Jag var näst intill lyrisk när jag cyklade hem. Grymt kul kväll!