Jag känner mig lite som när jag började i mellanstadiet. Ett kliv upp från lågstadiet. Man var stor. Behövde ny skolväska, nya pennor, ett sudd, och kanske ett fint papper att slå in böckerna i. Det var på den tiden man fick skrivböcker från skolan. De där små, färgade skrivhäftena som du sedan skrev ditt namn och klass på. Där i pedantiskt noggranna bokstäver nerskrivna. Det var då det. Nu tar jag ännu ett steg upp, men bra många steg efter mellanstadietiden och bra många erfarenheter och upplevelser senare.

     "Vad vill du bli när du blir stor?" frågades ofta varpå jag antingen, beroende på vilken klass jag gick i, svarade "Bilmekaniker!" eller "Frisör!". Någon gång tror jag att även jag svarade "Delfinskötare!", som många andra barn någon gång har sagt sig vilja bli. Inte hade jag väl någonsin kunnat föreställa mig att jag elva år senare skulle kliva på steg två av teckenspråks- och dövblindtolkutbildningen i Strömbäck, Umeå? Inte hade jag väl begripit att det där barnbropgrammet med Busan som jag såg på som liten var på teckenspråk? Jag tittade på den där tokiga hunden, glad i hågen men totalt omedveten om att det där var ett språk. Elva år senare har mycket hunnit ändras, hända och påverka mig. Elva år senare är jag ett år ifrån tolkelev och drygt två år ifrån färdig teckenspråkstolk.

     Hamnade här gjorde jag egentligen av en slump. Ett andrahandsval orsakade hela omställningen. Gymnasiets individuella val och jag fick mitt andrahandsval, teckenspråk för hörande, steg 1 - 100 p. Och nu står jag här. I Umeå. Boendes på en vind med gångavstånd till stan. Det må ha varit mitt andrahandsval och möjligtvis en besvikelse en gång i tiden, men nu känns det bara rätt. Jag står stadigt med fötterna på marken och håller huvudet högt. Nöjd, glad och motiverad inför kommande terminer.