Jo, nu börjar badrummet och tvättstugan ta form. Byggarbetarna tror att de blir klara på måndag. Alltså imorgon! Jag kan inget annat än att hålla tummarna. Tydligen är det bara rörmokarens jobb kvar och sist vi hade något med en rörmokare att göra så trodde jag att de var precis som vilka hantverkare som helst. (Dvs. sega.) Den som minns vet att jag då förundrades över hur snabba de var då, så mitt hopp står upp till er rörmokare nu. Snälla, gör mig inte besviken!
     Igår köpte jag godis för en tjuga och såg en dokumentär. Vilken lördagkväll va? Men det var chill! Dessutom gjorde jag nog mitt livs största framsteg. Jag åt inte upp allt godis på en gång utan kunde spara det till en annan dag. Det finns till och med kvar idag. Wow! Jag förvånar mig själv.
     Idag har jag pluggat och dansat. Dansa gjorde jag i fredags också. Det är kul!
     Nu ska jag sova.

Jag har aldrig i hela mitt liv varit så arg som jag är just nu. Aldrig så frustrerad och aldrig så irriterad som jag är just i samma stund som jag skriver det här. Varför? Det vet jag inte! Kanske kan det bero på en uppsjö av saker som verkar hända exakt på samma gång. Kanske har jag samlat på mig massor under en längre tid och kan inte hålla det inom mig längre. Kanske är det bara för mycket på samma gång för någon som aldrig blir arg annars. Jag behöver också ventilera mig ibland, men det sker nog allt för sällan. Därför kommer smällen en vacker dag och den kanske helt oskyldiga människor får ta. Jag är en hemsk person, ursäkta mig för det!

Ett, två, tre: Andas!

Nej, det är inte bara kaos här hemma hos oss utan även på Coop. (För den som lyckats undgå det..) Jag kom just att tänka på det när bulan, som jag idag har mitt på huvudet, gjorde sig påmind. Varför kopplar jag en bula på huvudet till Coop? Jo, det ska jag förklara. (Om jag minns.. Nej då!) Jag stod vid frukt- & gröntavdelningen där det råder mest kaos just nu. Jag letade efter en perfekt mogen avokado (ni vet det kräver sin man) när jag plötsligt förvånas av att något extremt hårt slår i mitt huvud utan att jag gjort någon hastig rörelse åt något håll. Inte nog med det, det där hårda försvinner inte av att jag ryggar till; ni vet, så som man gör av reflex när man slår huvudet. Ryggar tillbaka fast nedåt då jag trodde att jag slog huvudet uppåt. Men icke! Jag gjorde ingenting förutom att bara stå. Det var en lyftkran av något slag som plötsligt tyckte att det var rätt läge att hissas neråt, där jag stod hukad över avokadon. Jag blev så förvånad. Så förvånad att jag varken gjorde något ljud ifrån mig i den sekunden som det hände eller sa någonting efteråt. Ingen svordom, inte ett ord.

     Hur kan någon som kör en sådan tung maskin vara så ouppmärksam på Kunder. Kunder?! Kunden har ju for fuck's sake alltid rätt, kunden går alltid först. Nä, inte på Coop - där hissar de ner en lyftkran i huvudet på kunder som mig. Kunder som blir så chockade att de varken säger något eller tänker på vad som hände förrän dagen efter, då de känner bulan på huvudet bulta.

     Konstigt är att jag inte svor en liten ramsa som jag ofta gör när jag slår mig. Däremot; idag vid postlådan då jag återigen hittar (samma hände förra månaden) två elräkningar, en med namnet Viktoria Routledge på, en med namnet Johan Engelsköld på, då sade jag högt och tydligt "Men va faan!?". Folket som gick förbi mig tittade konstigt. Varför svor jag? - Vi har fått de förra hyresgästernas elräkning... Igen.

Förut var det den mest ställda frågan till mig. "Vad har du gjort på armen? Har du bränt dig?" Förut var det också det värsta någon kunde fråga mig. Jag tog åt mig, för jag ville inte att det skulle synas och om någon frågade så betydde det att det syntes. Med tiden har jag vant mig och tycker inte längre att det stör utan att det är en del av mig. Inget konstigt alls. Med tiden har jag också insett att folket som förut frågade vad som hänt med min arm var modiga som vågade fråga. För om jag hade bränt mig på riktigt skulle jag troligtvis också skämmas eller ha besvärande komplex för brännskadan. Med tiden har jag även insett att då modigt folk frågade och fick det sanningsenliga svaret från mig, innebar det att dessa människor släppte deras första osanna tanke, drog ingen egen slutsats utan antog istället mitt svar som det rätta. Fördomar och egna slutsatser fanns inte.

     Idag är det mer sällan som jag hör den här frågan ställas. Är det för att min omgivning är för feg för att fråga? Är det för att min omgivning är smartare nu och vet vad det är utan att fråga? Eller är det helt enkelt så att de drar egna slutsater och antar falska påståenden som det rätta? I de allra flesta fall tror jag att folk gör som det sistnämnda säger. Eller kanske en blandning av det första och det sista. För fega och antar då något förhastat och falskt. Fega, förhastade, falska..

     Så idag tar jag istället åt mig när jag ser att en person med stora ögon tittar, försöker dölja att de tittat och frågar ingenting. Då rusar fördomar och slutsatser kors och tvärs i denna persons hjärna och han/hon kommer aldrig att få veta det egentliga svaret, som inte är så hemskt ändå. Han/hon kanske kommer att lära känna mig ändå men aldrig den lilla del av mig som är så ytlig och fånig, och som svarar på "Vad har hänt med din arm?". Om du känner mig men inte vet svaret på den frågan så kommer du aldrig att få svar på det heller, för det har gått för lång tid för att det ska vara "normalt" eller "ogenant" att fråga. Därför, fråga på en gång! Säg det rakt ut! Våga säg vad du tänker så kan du få bekräftelse på om det stämmer eller ej. Bara rakt på sak, inga krusiduller. Precis som att det är en del av mig. Inget konstigt alls.

- "Vad har du gjort på armen?"

- "Det är ett födelsemärke."

Vad händer när Bostaden enväldigt beslutar att en trupp byggarbetare ska skickas att renovera badrum och tvättstugor på Ystarvägen? Vad händer när dessa byggarbetare inleder renovering på Ystarvägen 71B? Det hamnar en diskho, ett badkar, ett torkskåp och en tvättmaskin i hallen. På golven i hallen och i köket är pappersmattor fasttejpade och överallt är det smutsigt. Dessa byggarbetare brukar maskiner och dyligt på vår elbekostnad, har alla lampor tända för jämnan och fönster och dörrar öppna. Detta bidrar till en näst intill hysterisk Beatrice Emilsson som stänger in sig på sitt rum med förhoppning om att "syns inte, finns inte". Måste till slut gå ut till köket för att laga mat och slås i ansiktet av den bittra, tumulta verkligheten. Ringer till kvartersvärden, klagar. Får svaret: "Det kommer inte att bli någon förändring på erat elpris!" Jag säger emot: "Det här är ju inget som vi använder i våran vardag, självklart kommer det då att bli högre elräkning den här månaden! Kommer vi att kompenseras för det här?" Han visste inte. Eventuellt en korregering på hyran för de som fått badrum och tvättstugor renoverade. Jag tackar och lägger på.

     Just precis nyss kom en man hit för att ställa in grejer i badrummet. I samma stund som han öppnade dörren bolmade en stank av avlopp ut från badrummet och in i köket där jag för tillfället befinner mig. När han gått för att ej återvända med mer saker öppnade jag snabbt fönstret i hallen och sprang runt med en luftfrächare och sprayade frenetiskt runt omkring mig.

     Den här tiden kommer att knäcka mig, ta kål på mig, kanske till och med döda mig. Kompensering, en snygg kille i badrummet.

Vi såg filmen med samma namn som detta inläggs rubrik. Helt OK. Handlingen påminner lite för mycket om The Island men vägs upp av fina bilder och otroligt vacker musik.

Nej! Inte "Vilken vacker måne" som mucklorna i Pettsson och Findus säger, jag vill istället säga; Vilken vacker höstdag! Helt otroligt så vackert det är med alla höstfärger, en klarblå himmel och en värmande sol.

     Denna vackra dag spenderade jag med Ebbis, det passade sig mycket bra! Fika, strosa omkring i stan och titta lite i söndagsöppna butiker. Mysigt värre!