Förut var det den mest ställda frågan till mig. "Vad har du gjort på armen? Har du bränt dig?" Förut var det också det värsta någon kunde fråga mig. Jag tog åt mig, för jag ville inte att det skulle synas och om någon frågade så betydde det att det syntes. Med tiden har jag vant mig och tycker inte längre att det stör utan att det är en del av mig. Inget konstigt alls. Med tiden har jag också insett att folket som förut frågade vad som hänt med min arm var modiga som vågade fråga. För om jag hade bränt mig på riktigt skulle jag troligtvis också skämmas eller ha besvärande komplex för brännskadan. Med tiden har jag även insett att då modigt folk frågade och fick det sanningsenliga svaret från mig, innebar det att dessa människor släppte deras första osanna tanke, drog ingen egen slutsats utan antog istället mitt svar som det rätta. Fördomar och egna slutsatser fanns inte.

     Idag är det mer sällan som jag hör den här frågan ställas. Är det för att min omgivning är för feg för att fråga? Är det för att min omgivning är smartare nu och vet vad det är utan att fråga? Eller är det helt enkelt så att de drar egna slutsater och antar falska påståenden som det rätta? I de allra flesta fall tror jag att folk gör som det sistnämnda säger. Eller kanske en blandning av det första och det sista. För fega och antar då något förhastat och falskt. Fega, förhastade, falska..

     Så idag tar jag istället åt mig när jag ser att en person med stora ögon tittar, försöker dölja att de tittat och frågar ingenting. Då rusar fördomar och slutsatser kors och tvärs i denna persons hjärna och han/hon kommer aldrig att få veta det egentliga svaret, som inte är så hemskt ändå. Han/hon kanske kommer att lära känna mig ändå men aldrig den lilla del av mig som är så ytlig och fånig, och som svarar på "Vad har hänt med din arm?". Om du känner mig men inte vet svaret på den frågan så kommer du aldrig att få svar på det heller, för det har gått för lång tid för att det ska vara "normalt" eller "ogenant" att fråga. Därför, fråga på en gång! Säg det rakt ut! Våga säg vad du tänker så kan du få bekräftelse på om det stämmer eller ej. Bara rakt på sak, inga krusiduller. Precis som att det är en del av mig. Inget konstigt alls.

- "Vad har du gjort på armen?"

- "Det är ett födelsemärke."