Igår eftermiddag gjorde jag i ordning varmt ett bad. Hällde upp en skvätt baileys, tog med mig boken "Avig Maria", tände ljus, startade en spellista med klassisk musik och kröp ner i karet. Aldrig förr har jag gjort något så klassiskt, så helhjärtat. Hur som helst så var det en fantastiskt stund för mig själv, i lugn och ro samtidigt som stormen tjöt utanför. Senare skulle jag komma att leta mig ut i stormen. Med halsduken över huvudet och ihopkrupen som en gammal gumma kände jag mig som kommandoran den gången då hon går omkring i stormen i Lönneberga och hittar en korv. Så såg det ut, förrutom att jag inte hittade en korv på en pinne utan en busshållplats. Dock med nöd och näppe. Jag såg knappt min hand framför mig. Allt jag såg var vitt. Då tänkte jag, "varför stannade jag inte kvar i badkaret?!"
     Frusen som en fiskpinne var jag när jag anlände till Öbacka där jag hängde med Lotta, Emma och andra arkitektare ett tag. Senare skulle vi ta oss till designhögskolan. Återigen, ut för att möta stormens isande, hårda vindar. Det här är bland det värsta väder jag någonsin har varit med om, och då skulle jag ut. Dålig tajming! En uppfriskande upplevelse i alla fall. Nu vet jag exakt hur kommandoran kände sig och jag tycker faktiskt synd om henne, trots att hon är en sur och bitter och elak gammal gumma.