Tillåt mig att använda en klyscha, tillåt mig att säga:

Tiden rinner iväg! Det märker jag nu, för imorgon har jag och Vickie bott på Ystarvägen i exakt 1 år. Om vi räknar i veckor så är det inte heller långt till dess att jag har gått 2 år på teckenspråks- och dövblindtolkutbildningen i Umeå. Nätsan ofattbart. Samtidigt förundras jag över hur mycket jag har hunnit lära mig. Jag inser det då jag tittar på min första inspelning i den digitala språkboxen (DSB) där jag tecknar "MIN MAMMA HETER G-U-D-R-U-N" i ultra-slow-motion. Det är då som jag faktiskt märker, jag kan teckenspråk nu. Det kunde jag inte för 1½ år sedan. Det är imponerande!

Jag tänker tillbaka, vad gjorde jag för exakt två år sedan? Då övade jag inför vår slutproduktion på estetiska programmet i Bollnäs och längtade efter studenten. Jag var djupt försjunken i Carmen, min klass (läs sekt) och i mitt liv som sista års gymnasiestudent. Jag hade inte en aning om att jag två år senare skulle behärska ett till språk, teckenspråk. Då hade jag inte en aning om att jag skulle ha hunnit bo med en hel drös musikalare, lärt känna massa likasinnade, lärt känna massa oliksinnade, flyttat till en lägenhet med en person till, lärt känna och hitta i en ny stad och kalla denna nya stad för "hemma", den 1 februari 2012. Inte den blekaste! Men så är det. Fakta.