Umefolk. Jag saknar nästan ord. En dag och jag är såld, fast jag vet inte riktigt vad jag är såld åt, till, för. Musiken? Dansen? Banden? Min hosta är värre idag, men va fan, det var det värt. Jag tror förresten att det är folkmusikvärlden som jag är såld åt, till, för. Hela dagen var som en enda stor upplevelse. Visst, Bingsjö och Svaben är också fantastiskt roligt men det här var liksom mer koncentrerat, sen var det ju banden också förstås. Ja, banden! Frifot, Triakel, Hoven Droven och Mittfolk och Celso Paco & Dynamo De Luxe. Dessa band var... Otroliga! Så oerhört gött att höra bara bra musik i 12 timmar. Ja, du läste rätt - jag var där i 12 timmar. Helt galet för att vara jag. Sedan när blev jag så här entusiastisk? Sedan igår kanske. Det var nog Umefolk som gjorde något med mig. Vilken sorgemedicin! Alla bekymmer var som bortblåsta. Klyscha? Ja, kanske men sant. Jag är idag så glad, så obrydd och helt kvar i gårdagens känsla och stämning.

Jag måste bara berätta något kul. Jag var där med Jonathan (som känner HELA världen). Han förvarnade mig i entrén att han kommer känna ganska många. "Visst, visst." tänkte jag och minndes hur han var i Bingsjö. Bara i foajén hade han träffat på 8 st han kände. (Så ni kan ju kanske föreställa er hur många han träffade under dagens gång...) Ja, hur som helst. När han sa så räknade jag inte med att jag skulle få uppleva det här scenariot:
     Jonathan väntar på mig som kryter på mig dansskorna. Då går Ulrika Bodén förbi. Jonathan säger: "Hej, Ulrika!" Jag som tidigare haft ögonen på mina skor tittar upp och ser till min förvåning vilken Ulrika han har hälsat på. Jag chockas ännu mer av att hon svarar "Hej, Jonathan! Jag trodde aldrig att du skulle känna igen mig." Jag dog. "Va sjutton!? Inte nog med att han känner alla, alla känner honom också. Inklusive Ulrika Bodén." Ungefär så gick mina tankar just då. De pratar. Jag knyter färdigt mina skor ställer mig upp. Jonathan säger då: "Det här är min vän Bea!" Fattar ni resten? Jag har skakat hand med Ulrika Bodén. Och inte högtidligt och avgudande som man kanske borde göra med en artist, nej nej, helt vanligt. "Hej, Bea!" säger jag. "Hej, Ulrika!" säger hon. Knäppt! Helknäppt med kul. Och coolt!

Sammanfattningsvis.
Frifot: Bra! Riktigt jäkla bra.
Triakel: Samma där. Underhållande och stämningsfullt.
Celso Paco & Dynamo De Luxe: En glad överraskning. Jag har aldrig hört dem eller något om dem förut. Svängigt som tusan och massor av renodlad glädje.
Och såklart, Hoven Droven och Mittfolk: Vilket jäkla drag! Så rackarns bra.

Dansa gjorde jag också. Kul att få ihop pusslet! Jag lär mig nämligen bättre tror jag om jag får smälta det jag har lärt mig, nästan så pass att jag glömmer bort hur man gör, för då slappnar jag av mer och följer bättre. Det gick bra och var galet roligt precis i slutet innan de skulle stänga stället. Då gav alla av sin sista energi och bara öste. Likaså musikerna. De spelade så att det slog gnistor om hela folkets hus. Folk dansade ut från äpplet och upp i foajén. Musikerna spelade i trappen. Jag klädde på mig och gick ut till bussen (precis utanför) och jag kunde fortfarande höra den svängiga polkan inifrån. Då jag väntade på att bussen skulle rulla in så stampade min fot fortfarande takten till de tunna tonerna bort ifrån. Annat folk, som troligtvis varit på krogen och inte hade en aning om vad som försiggått på Folkets hus hela dagen, tittade konstigt runt omkring sig och på mitt ben som rörde sig i takt till det som de hörde svagt. Ljudet kommer närmare och närmare. Till sist står de alla ute, precis bakom oss. Jag hörde på så vis den sista svängiga polkan ända till dess att jag klev på bussen och bussens dörrar stängts bakom mig.
     I huvudet hade jag, av någon anledning, Jonas schottis på repeat hela bussresan och hela vägen hem. Så jag gjorde en "Dancing the whole way home"; fast schottis!