En nästan 2-årig resa ska komma att avslutas. Avslutas precis som alla tidigare resor har gjort. Den här resan avslutas kanske inte riktigt än, men den avrundades idag.

Jag intar min plats, rad 1, stol 15. Väntar tålmådigt på de andra att inta deras. Under tiden går två bröder på scenen. En av dem välklädd stående vid sidan av en bild föreställande två personer; Återhållsam sorg. Den andre klädd i skinnjacka vandrande fram och tillbaka över scenen samtidigt som denne nervöst biter på naglarna; Utåtagerande oro. Så startar Musikalakademiens sista föresatällning In To The Woods. Där startar en föreställning om livet, om kärlek, om önskningar, om döden. Vi följer med bröderna i deras bearbetning av sorgen efter föräldrarnas bortgång. In till en saga, där deras fantasi möter Rödluvan, Askungen, Rapunzel och många fler välkända figurer. Figurer som med brödernas fantasi nu går andra vägar till mötes, ser ut på andra sätt och som stöter på figurer från andra sagor. Låter det rörigt? Det är inte så rörigt som man kan tro. Jag skulle kalla det organiserat kaos, lite som min diskbänk. Det finns ett tydligt mönster i kaoset, i röran, där strukturen ändå är tydlig. "Bestick här, tallrikar där, glas där..." fast i det här fallet "Bröderna här, fantasin där och den här nya sagan där..." för de forna sagorna kan du helt enkelt hålla utanför det här. I slutet kommer allting att gå upp för dig. Där får du den övergripande historien att knyta an till början, där knyts slutligen säcken ihop. Det är då jag inser, alla kan förlora sig i en saga. Vem som helst, även du, också jag. Jag tror att det är detta som Musikalakademien vill lyfta fram. Din fantasi kan bli en saga med vilket slut som helst, det vet du inte förrän du är där, vid slutet. Din fantasi kan bli en saga som slukar dig så som vargen slukar Rödluvan, det vet du inte förrän efteråt. Jag blev slukad, jag glömde bort vad som egentligen brukar hända med Askungen och alla de andra, jag var med i en bearbetningsprocess hos två sörjande bröder, jag var med i ögonblicket där fantasi slutligen måste möta verklighet, där föreställningen slutar.

För mig är denna dag som när tågkonduktören på tåget säger "... och vi börjar nu närma oss slutstation. Kolla gärna en extra gång på hatthyllan och sätet bredvid dig för att se till att du inte har glömt någonting. Och med det vill jag tacka för mig och hoppas att resan har varit till belåtenhet". Den här dagen är som en förvarning på att slutet av resan kommer snart. Vi närmar oss slutstation.
     Föreställningen fick mig att sänka två små tårar. En för att situationen var sådan i föreställningen, en tår var på sin plats. En till då jag insåg att det här är det sista jag ser. Men vem kan skiljas från vänner utan att sänka en tår? Separation; också en del av sagan.

Så: fantasi, livet, kärlek, önskningar, separation, döden - In To The Woods. Men visst är väl också livet sådant. Ibland helt perfekt som i den bästa av sagor, ibland lika kaotiskt som min diskbänk men då kan man behöva strukturera upp det. Ibland önskar vi oss mer än det vi redan har, ibland är vi helt nöjda och det är då kaoset utbryter, när allt är som bäst. Kanske tar man då till fantasin till hjälp. 

Ja, visst är livet sådant och det är också så som In To The Woods är.

"... Och med det vill jag tacka för mig och hoppas att resan har varit till belåtenhet." Och Tack(!!!) till er som är så himla bra, gång efter gång, efter gång.

THE END