Har du upplevt känslan, den av frustration, då någon annan hinner före? Har du upplevt känslan, den av missbelåtenhet, när någon lägger orden i munnen på dig? Har du upplevt känslan, den av tacksamhet och tillfredställning, när någon sätter ord på dina mest diffusa tankar? Det gjorde jag när jag gav mig hän Oskar Linnros – Klappar och slag. Jag fylldes plötsligt av en blandning av harmoni och frustration. Tacksam för att en människa kunnat uttrycka det jag tänkt men besviken på att det inte var jag som sa det först. Alltså en klockren skiva. Sagt med ord som får mitt inre att vridas ett varv av igenkänningskramper. Jag tänker om vartannat "Varför var det inte jag som kom på det där?", "Åh, tack Linnros för att du hjälpte mig formulera det där!" och "Jag hade inte sagt det bättre själv." när jag lyssnar mig genom de 11 spåren. Linnros själv jämförde den nya skivan med den gamla, han sa till ELLE "om min första skiva var en tröstande hand är den här en knuten, uppsträckt näve." Jag håller med till en viss del. Han sjunger mer aggressivt, kortare och hådare toner, men texterna är fortfarande lika hjärtesmältande vackra och det är väl vad som gör honom till just Oskar Linnros också.

     Musikaliteten i Klappar och slag är på en högre nivå och med en lugnare intesitet än debutskivan (med undantag för låten Hur Dom Än). Den känns mer välarbetad utan att bli överarbetad, fortfarande samma renodlade Linnros - så som vi är vana att höra honom. Men om det är en knuten näve...? Nej, det tycker jag inte. Snarare melankolisk Oskar-Linnros-pop (ja, han har skapat en ny genre) med innerliga, pricksäkra texter om "'oss' och 'vi' snarare än 'jag-jag-jag'" som han uttryckte det själv till ELLE.

    Sammanfattat: Vackert. Träffsäkert. Linnros.