Det finns stunder då jag längtar bort. Ändå är jag kvar här. Kvar i den värld som jag känner och begriper. Vintern är för lång och kostymen lite trång men ändå är det här den värld som jag känner och begriper: Tomas Andersson Wij – Mellanstora mellansvenska städer 

     Det finns mycket i den låten som beskriver vårat land utmärkt. Igenkänningsfaktorn är hög. Kanske ibland tragiskt hög. Som till exempel denna vers: Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer, och checkar in på mellanklasshotell. Och kommunerna har slogans och små hundar i rondellen, Nordeuropas största badhus och en granskog full av älg. Vi bor i ett mittimellan-lagom-land med mellanstora mellansvenska städer där invånarna har mellanstora drömmar. Mellanmycket hopp. Mellanhöga förväntningar på livet. Sverige; Du gamla. Du fria.

Jag håller med Tomas Andersson Wij om det han uttrycker i denna låt. Han längtar ofta bort, men är ändå kvar här. För det här är vad vi känner till, vad vi begriper och vad vi är vana vid. Trygghet. Vi vet att vintern kommer och varar längre än någon annan årstid. Vi vet att det kommer snö. Vi vet att när våren kommer så kommer också svenskarna att trycka sig mot husväggar för att lapa årets första solstrålar. Vi vet att när sommaren kommer får ingen svensk sitta inne med gott samvete - är det sol ute ska svensken vara ute, inga undanflykter. Men jag gillar det. Jag gillar det förutsägbara med svenskar. Jag kan tycka det är sött. Och det är vad jag själv begriper. Jag är van.

Men mellanstora drömmar, att ta mellanmycket plats och sjunga mellanstarka toner i kyrkan, det har jag lite svårt för. Varför kan vi inte bara kasta bort begreppet "lagom" i vissa sammanhang? Lagom är ett bra ord, ett fantastiskt ord ibland, men inte alltid. Dröm! Ta din plats, annars tar någon annan den! SJUNG UT! Varför spara på krutet när du inte har något speciellt tillfälle att spara det till. Sjung slut på all energi du någonsin haft, sjung bara sjung! Min lärare från Estetiska Programmet i Bollnäs sa till oss på studenten: "Lova mig nu en sak; när ni blir föräldrar - va inte dom som mimar eller nynnar tyst i bänken! Va dom som visar barnen att det ska sjungas om det ska sjungas. SJUNG!"
     De där orden är idag så kallade "osvenska". Det finns mycket som är osvenskt. Att stå för nära någon när du pratar med denne. Sjunga så att bara du hörs i en mellantyst skara människor i kyrkan, på skolavslutningen, på nationaldagen. Det är osvenskt. Men varför? Nu tycker jag att vi ändrar på den trenden.

Nu tar vi i. Från tårna.

Nu ska vi prata med främlingar och låta oss hänföras av möten med personer som är olik oss själva.

Nu ska vi drömma. Stort! Det är inte tuffa tider för en drömmare. Det blir det aldrig, så länge du bara drömmer.

Men visst, jag är ju faktiskt född i Sverige. Jag råkar vara matad med svensk kultur. Så svennen i mig säger nu till mig: "GÅ UT! Det är sol!" För man ska ju "passa på". Så jag måste väl göra så då. Gå ut och passa på.

Glad nationaldag på er alla. Det firar vi med den här (OTROLIGT VACKRA) versionen av vår mellansvenska nationalsång. Lyssna och gå sen ut i solskenet. Vad skulle kunna vara mer svenskt än så?