Idag var faktiskt en ganska tung dag. En tung tisdag. Hela förmiddagen har vi lyssnat till Mitec Groshers otroliga historia om hur han överlevde 9 olika koncentrationsläger under andra världskriget. Det var verkligen en bra föreläsning! Den var inte alls som andra och han tog inte bara upp sådant som jag hört förut. Det här var mycket mer personligt. Han grät, publiken grät. Han skrattade, publiken skrattade. Han talade, publiken lyssnade; som aldrig förr.

     Efter lunch stod svenska på schemat och det var dags att kolla på film. Jag trodde att det skulle bli, om möjligt, något ännu tyngre ämne men icke. Masjävlar! Den filmen är så rolig! Dessutom uppskattade jag den mer nu efter att ha bott här uppe. Jag saknar nästan det där småstads/byakomplexet. Alla känner alla, alla har något att säga om de flesta och gör det mer än gärna. Hela den filmen skildrar allt det här på ett så komiskt sätt. Svensk humor när den är som bäst.
     Folkmusiken präglar också filmen så som den även gör Dalarna och Hälsingland. Jag har flera gånger sagt att det är tydliga skillnader mellan Dalarna och Hälsingland men jämfört med Västerbotten känns Dalarna som hemma. Så efter denna film längtar jag nu hem. Hem till lilla skrutt-Bollnäs där nästan alla är sådana som jag känner och de flesta har säkert pratat om mig ett flertal gånger, men det spelar ingen roll. Det är ingår liksom.

     Dessutom vet jag ju om allt det som väntar där hemma nu. Jul med familjen, julmat, julgodis och massor utav vänner som jag länge har saknat.

Igår kväll spelade jag och Jonathan fiol respektive gitarr halva kvällen igen. Det var länge sedan sist. Vi fick något spontant infall och han visste om en sida med massa folkmusiknoter och vi spelade gladeligen ett bra tag. Det var kul! Vi kom fram till att vi måste upprätthålla våra spelstunder även då jag flyttat in till stan och bestämde att vi ska spela i kyrkan någon gång framöver. Najs!

Nu har jag precis kommit tillbaka ifrån keramiken på skolan. Mina händer är som vanligt torra efter all lera och allt vatten. Det är faktiskt riktigt roligt att skapa, även om det kanske inte blir så fint alla gånger. Vi får se vad det blir av mina så kallade "mästerverk". Kanske borde ni som känner mig förbereda er på att er vän Beatrice snart är en världsberömd konstnär. (Man kan ju alltid drömma)