Nu sitter jag här. Hemma. Det hemma som jag kallar för hem-hem. Endast hem = Strömnäck. Hem-hem = Bollnäs. Just nu sittandes i sängen hos mamma. Pappa har jag besökt under dagen idag och igår kväll.

     Igår eftermiddag/kväll tog jag en promenad i snöovädret från mamma till pappa med mottot "inte bilen under milen" som ledare i stormen. Detta som jag sedan upprepade som ett mantra under min 40 minuters långa promenad (vanligtvis 30 minuter lång) var välbehövligt. Det var ganska motigt måste jag säga. Kallt, snöstorm och jävligt men jag tog mig fram efter många om och men. När jag kom fram och hade tinat upp igen ringde det på dörren. Det var min lilla kusin och hans mamma som hade besökt en vän till henne. Rickard, min kusin, ville titta förbi en stund (vi har ju trots allt mycket eftertaktat lego hos oss) så Arlene lämnade honom hos oss en snabbis. Hon gick iväg en stund och jag frågade Rickard "Vad vill du göra då? Vill du titta på fiskarna eller?" en aning retsamt. "Nej, Lego!" svarade han bestämt. Vi drog fram lådorna under sängen och började bygga. Efter en stund kom Arlene tillbaka och Rickard lämnade legobyggandet. Kvar på golvet blev jag och min syster Jenny, 19 respektive 15 år gamla, djupt konsentrerade på att bygga legohus. Efter en stunds konsentration och tystnad säger min syster "Ja, det är är inte ofta nu för tiden.." Jag skrattade till och sa "Nej du! Och tänk att jag kommer hem hit och bland det första jag gör är att bygga med lego tillsammans med min 15-åriga syster!?"

     En stund efter detta får jag ett sms från Charlotte som tycker att jag ska komma och kolla på G-klavens julkonsert. Jag tar på mig alla mina ytterkläder igen, möter snöstormen och går mot kyrkan. Jag fick en plats uppe på läktaren och såg väl inte så mycket men jag hörde väldigt bra. Det var en jättefin julkonsert!
     Under konsertens gång gick Cantilena upp och sjöng en vända för att sedan återvända upp till läktaren som jag satt på och lite senare sjunga en sväng till. Peter visade vilka låtar de skulle sjunga här näst och konstaterade att jag kunde allihopa. Han sa skämtsamt: "Bea, du kan ju följa med upp och sjunga med oss." Charlotte fortsatte: "Ja, Bea! Gör det! Gud vad kul att kuppa och chocka Lena. Det skulle vara så kul att se hennes reaktion om du bara helt plötsligt stod där i kören med oss!" fullt seriös. Jag skrattade åt förslaget och såg dessutom att jag hade kläder på mig som stämde överens med Cantilenas färgtema. Jag svarade dem "okey, jag gör det!" Fnissandes gick vi ner till dörrarna som kören sedan skulle gå in genom. Vi ställde upp oss och gick in. Jag höll masken, jag gick in som om jag varit med hela kvällen. Jag tror inte att det var många i publiken som märkte något. Knappt ens Lena; till en början. Hon var totalt inne i att informera barnkören om vad de skulle göra. Då hon hade fullt upp med dem missade hon totalt att jag strök förbi henne, en halvmeter ifrån och ställde upp i tillsammans med Cantilenakören framför G-klaven, bakom lilla Cantilena. Då hon pratat klart med barnen vände hon sig till resten av alla körsångare för att slå in oss alla i stämmorna på "tre pepparkaksgubbar". Då ser hon mig. Hennes min var helt klart obetalbar! Charlotte som stod bredvid mig kunde knappt hålla sig från att bryta ihop. Jag försökte hålla masken men mina skrattgropar under ögonen syntes nog mer än någonsin. För det första visste inte Lena att jag ens befann mig i Bollnäs. För det andra visste hon inte att jag skulle vara på konserten denna kväll och för det tredje anade hon aldrig att hon skulle få se mig stående i den kör som jag slutade i för ett år sedan. Haha, det var så fruktansvärt kul. Inte nog med att det var jättekul att sjunga i kör med alla dessa människor så var hela situationen så rolig och sjukt busig. Verkligen riktigt kul! När vi sjungit de sista låtarna på konserten var det dags för applådtack. Alla tre körer bugade och tackade publiken. Även jag, som tidigare suttit i publiken och tittat på konserten 90% av tiden, stod nu på "scenen" och bugade tillsammans med de andra. Det var minst sagt en underlig känsla. När vi sedan skulle gå av "scenen" gick jag förbi Lena igen, fast nu åt andra hållet och kramade om mig i all hast och sa: "Det där var roligt! Haha, knäppgökar!" Charlotte var nöjd. Det här var hennes sista konsert med Cantilenakören då hon slutar nu efter detta. Exakt för ett år sedan slutade jag med Charlotte vid min sida, sjungandes duetten "Jungfru Maria" (från "Jul i folkton") med henne. Nu slutade Charlotte med denna kupp, med mig vid sin sida. Allting går runt. Det är fint!

Idag har jag träffat min favorit-Maja som jag även chockade rätt rejält igår då hon är med i G-klaven och inte heller hon väntade att se mig bland körsångarna. Vi vandrade runt en stund på Röda Korset och fikade. Jag har saknar henne så mycket så det var ett riktigt kärt återseende både igår kväll och idag.

     Efter det tog jag en promenad tillbaka till mamma vilket idag gick lite lättare då snöstormen har börjat lägga sig. ("Peppar, peppar ta i trä!") Sedan fick jag skotta fram min bil och flytta på den (älskade datumparkering) så att plogbilen nu kan ploga ordentligt i natt/i morgon bitti. Här är det nu vinter på rikigt. Till och med värre här än i Umeå. Det var inte vad jag hade väntat mig när jag i lördags åkte söderut i hopp att Bollnäs skulle vara varmare och mindre snöigt. Fast det är väl kanske lika överallt i landet nu. Tur är väl att det snart är jul och då sprider vi lite glädje och värme kring oss ändå. God jul!