Nu kan jag stolt säga att jag är ägarinna av Trainspotters - Rewind & Kap på vinyl. Fick den just levererad till min dörr, av självaste artisten. I alla fall den ena av dem. Det knackar på min dörr när jag just ätit min fiskgratäng och potatis samt lyssnar intensivt på tankesmedjan i P3. Jag tänker "vem är det nu då? Vad vill grannarna mig?", ropar "KOM IN!" men då ingen öppnar får jag skynda mig ner för trappan och öppna själv. Där står Erik från Trainspotters med min beställning i hand. "Hej! Erik." säger han med höger hand utsträckt. Jag tar hans hand och svarar "Hej! Beatrice." Han fortsätter "Här har jag din skiva! Fan vad kul att du supportar oss!". Vi kallpratar en liten stund om bland annat musiken och min nyinköpta skivspelare, men efter ett tag kommer jag på, och tanken lämnar mig inte; "fan jag hann inte knäppa byxorna, tur att jag har en lång tröja!" och direkt därefter "undrar om jag har dill mellan tänderna." (Men det såg jag senare att jag inte hade.) Vart vill jag komma med detta? Jo, till att jag är cool nå så nanting! Även om jag går omkring med byxorna uppknäppt och med dill mellan tänderna när jag är hemma själv så är jag rätt cool. Tycker jag själv i alla fall och då är det väl så. Jag menar, hur många av er har skakat hand med delar av Trainspotters, långt ifrån alla. Ni som har det - ni är väl också rätt coola då antar jag. Även om du möjligtvis struttar omkring i fulkalsonger och en urtvättad T-shirt när du är hemma själv, eller om du dansat till P3 iförd BH, trosor och raggsockar samtidigt som du hänger tvätt (vad får er att tro att jag gjort det sistnämnda?) så är ni också rätt coola. Om du har hälsat på halva trainspotters utanför eran lägenhetsdörr efter att bandmedlemen cyklat eran order till dig, vill säga. Bara då är ni lika cool som mig.