Jag och Ebba hade planerat en kväll tillsammans för att umgås och måla. Ebba kom hit runt kvällskvisten, halv åtta sisådär. Två minuter i åtta säger Ebba "Nu börjar snart dansen.." varpå jag frågar "Vilken dans?!". Ebba säger att Expanders spelar i Baggböle och jag som tidigare inte haft några som helst planer på att åka dit eller över huvudtaget inte haft någon aning om att de spelade där denna kväll säger: "Ska vi åka?" och så gör vi det. Vi gör oss i ordning på runt tjugo minuter slänger in oss i min bil och beger oss mot Baggböle loge för en danskväll istället. "Så blev det med den målningen" skrattar Ebba. "Vi tar det en annan gång. Nu ger vi järnet på dansgolvet istället!" säger jag med ett brett leende.

     "Spontan så det räcker" tyckte någon om mig när jag berättade om detta infall men jag vill mena att spontanitet, det gör livet mycket roligare.

Det blåser nu en förändringarnas vind ifrån havet, över land. Landet som du och jag står på. Där vi en tid har stått intill varandra. I vardag och i helgdag. I vått och i torrt. I storm och i lä. Nu förändras allting inget blir som det har varit. Förändring. Orkar vi med den? Orkar vi ställa om oss, ändra inställning, möblera om, strukturera upp på nytt? Vi orkar, men det kommer att ta tid. Vi kommer minnas den gamla inställningen, den kommer att sitta i ryggmärgen så som multiplikationstabellen. Vi kommer ha den i musikelminnet och minnas den lika starkt som hur man cyklar eller andas.

     Hur hårt det än stormar kan inte minnet av hur det en gång var blåsa bort, oavsett hur långt ifrån varandra vi blåser. Om vi vill det kan vi trotsa vädret och ta oss ut och leta rätt på varandra, för du vet, det finns ju bara dåliga kläder. Så om det är vad som behövs, ett par fotriktiga gummistövlar, ett regnställ och ett paraply, då är jag beredd. Beredd att ge mig ut i stormen för att där möta dig, men bara om du lovar att göra detsamma.

     Två år har gått och aldrig hade jag i förväg kunnat gissa, kunnat tro, kunnat föreställa mig allt det som jag hunnit med att göra, uppleva och hur många jag skulle hinna lära känna på 730 dagar. Jag är tacksam och åter tacksam över varenda dag av de 730 som har gått och med det hämtar jag nya krafter för att kunna ställa om, ändra inställning, möblera om och strukturera upp på nytt.

Igår spelade Strömbäcks folkhögskola brännboll. En turnering som alltid tas hem av Musikalakademien, även detta år. Vi teckenspråkare kämpade på riktigt bra men nådde inte riktigt hela vägen. Dock märktes träningsvärken tydligt i morse när jag stapplade mig ur sängen klockan 05.30 Varför så tidigt? Jo, igår sa skolledningen: "Den som cyklar till skolan i morgon blir bjuden på lunch, det här för att främja skolans lokala mål om att stå för miljö och hälsa." Jag tänkte såklart att det måste jag ju göra, gratis mat, motion och det är miljövänligt. Perfekt! Tänkt och gjort, i morse klockan 6 satt jag på cykeln, första gången för dagen. Det gick bra sträckan Ersboda - Teg, därefter dök problemet upp. Jag hittar inte riktigt på teg och åkte dumt nog mot Böleäng. Jag började tänka "Nej, nu känner jag inte igen mig, men det känns ju som att jag borde komma till Röbäck (där vi skulle samlas) någon gång om jag bara fortsätter..." Med tiden hamnade jag långt åt fel håll, såg en grön skyllt med två tecken; "E4". "Ja, men det borde ju vara rätt håll, jag cyklar dit" tänker jag och sätter iväg. Efter ett tag ringer jag Linda: "Hej, du jag tror att jag har cyklat jättelångt..." jag förklarar vart jag står och hon säger "Jaha, du är ända där borta. Du kan ju vänta på oss där eller så cyklar du och möter oss för att hålla dig varm.". Jag vänder. Efter ett tag känner jag inte alls igen mig och plötsligt var jag vid en travbana. Jag ringer igen och Linda säger att jag ska cykla tillbaka samma väg som jag kom och fråga någon om vägen. Så gör jag och får av en snäll kvinna vägbeskrivningen. Jag måste, efter att ha cyklat tillbaka samma väg, cykla runt allting med i ungefär samma riktning som innan. Detta resulterade i att jag blev ungefär en kvart sen till mötesplatsen och fick drygt 1 mil extra motion. Vi kom alla fram i tid, strax före 8, och jag kände mig riktigt nöjd och pigg.

     Jag fick min välförtjänta lunch klockan 12 efter drygt 3 mil på cykel. Klockan 15 skulle jag befinna mig i stan igen för inskolning på mitt sommarjobb och skulle inte hinna hem och byta om, ifall jag stannade sista lektionen. (Denna stress på grund av missförstånd gällande sluttid för dagen..) Därmed fick jag också cykla hem. 2,5 mil till. Väl hemma, efter mycket slit i motvind, bytte jag om och kastade i mig lite flingor innan jag slängde mig på cykeln, igen, för att cykla till arbetsplatsen. Jag kan säga att den här gången värkte rumpan och benen mer än någonsin. Brännbolls turnering och 5 mil på cykel hade satt sina spår. Cyklade till jobbet och var där i tid. Senare skulle jag sätta mig på cykeln ännu en gång, "den sista på bra länge" lovade jag mig själv när jag nyss ställde in röda-faran i förrådet.

Imorgon visar det sig, då faller domen, när jag hasar mig upp ur sängen som den äldsta av tanter bara för att jag råkar vara ett barn som är lite för stor för att ännu leka. Men det var det nog värt, för just nu känner jag mig bara så otroligt bra, duktig, medveten, hurtig och frisk. (Snälla, fråga mig inte om jag står för det imorgon...)

Efter knappt en vecka i Stockholm är jag nu hemma igen. Vi har hunnit med flera studiebesök och en hel del fritid.

Det började med att jag vaknade i Umeå måndag den 21 Maj och det var 4 grader utomhus. Solen hade inte hunnit börja värma än så jag tog på mig jacka och halsduk, bar ut min resväska till bilen och Vickies pappa som skulle köra oss till flygplatsen. Jag skulle flyga för första gången i mitt liv och jag var minst sagt nervös. Orolig. Smårädd men samtidigt exalterad. Allting flyter som vanligt på flygplatsen, precis som alla andra gånger tidigare, men just idag utförde Beatrice Emilsson de vanliga flygrutinerna också, med en viss osäkerhet måste tilläggas. 

Flyget lyfter och jag är yr. Flyget stiger och jag slås av en olustig känsla; "att något så oerhört stort kan flyga..."

Vi landar på Arlanda och i samma stund som vi kliver ur planet slås vi av en kraftig värmevägg. Sommar i Stockholm, vår i Umeå. Svetten lackade pannan när jag kånkade min väska, fullt påklädd i jacka och halsduk, i 25 graders värme.

     Veckan inleddes med ett studiebesök på DBA, dövblindas aktivitetshus. Då vi promenerade dit gick vi förbi en liten LP-skivbutik och jag tänkte "dit ska jag gå sen efter studiebesöket". Efter en intressant stund på DBA gick jag tillbaka längs gatan där jag sett den lilla butiken. Jag fick Robert med mig, de andra fann det inte särskilt intressant. Vi kikade runt lite men det fanns så oändligt mycket så det var i princip omöjligt att hitta någonting över huvudtaget. Jag frågade mannen som ägde stället "har du något med Joni Mitchell?" och han letade genast fram en. Trots den oändliga skivsamling han hade så visste han exakt var allt fanns. Jag köpte en skiva med Joni Mitchell som visade sig vara ett USA-orginal. Vi diskuterade musik och han tipsade mig om Melanie och jag sa att jag skulle kolla upp henne. Sagt och gjort, nu kan jag inte slita mig från henne. Det känns som att det fanns två unga kvinnor med samma önskan och musiksjäl under woodstock-eran men att bara en av dem kunde vinna. Joni Mitchell blev den som folk möjligtvis känner igen medan Melanie idag är en undangömd oslipad diamant. Som en blandning mellan Joni och Janis Joplin. Jag jublar av glädje över denna nya upptäckt. Tack farbrorn i musikbutiken!

Tisdag besökte vi SDR, Sveriges Dövas Riksföbund och fick en rundvandring i gamla stan med teckenspråksguide. Under onsdagen gjorde vi studiebesök på SDF, Stockholms Dövas Förening, och gick på Vasamuseet med teckenspråksguide . På torsdagen gjorde vi en resa till universitetet och lyssnade på vad institutionen för lingvistik, teckenspråksavdelningen, gör. Mycket intressant! På kvällen besökte vi RFSL.

Fredag åkte vi vidare till Örebro några av oss, andra åkte hem till norrland igen. Fem av oss skulle se Fame Visukalen och tog tåget någon timme västerut. Efter tågförseningar och kaos på Stockholms central kom vi äntligen fram, lämnade packning hos David för att slutligen titta på föreställningen.

Lördag, tillbaka till Umeå. Först tåg utan kaos och förseningar (skönt!!), bytte till buss för att sedan flyga tillbaka norrut. Jag kan bara säga att tåg är bra mycket trevligare ressätt än flyg. Jag blir bara yr och utmattad av att flyga. Tåg är avslappnande och härligt. Självklart var det otroligt fin utsikt från planet men det väger tyvärr inte upp och jag står fast vid att tåg är bäst.

(Under tiden som jag har skrivit detta har jag lyssnat på minst 20 låtar av Melanie. Jag har snöat in mig i något nytt. Så himla härligt!)

Jag undrar en sak, varför begåvas vissa människor med denna egenskap och andra inte. Jag tror att jag saknar den här egenskapen helt och hållet, eller åtminstone i väldigt bred grad. Jag kan verkligen inte dra åt mina egna tyglar, jag kan inte känna min inre röst säga: "Bea, plugga!" inte när datorn står bredvid och ser så frestande ut. Jag kan inte ens säga nej till disken eller dammsugaren. Allt känns mer lockande än den där jävla engelskan just nu. Blä för universitetet! Jag förstår inte hur en A-kurs kan vara så besvärlig som Engelska A språkfärdighet 7,5. Jag förstår bara inte. Je ne comprends pas. Ich vehrstehe nicht. Ja ne razumem. I don't understand. No comprendo. No comprende.

Om det är något som är användbart så är det väl ändå att kunna meningen "jag förstår inte" på så många språk som möjligt. Utöver de jag nyss räknade upp så kan jag också svenskt och amerikanskt teckenspråk. (Tecknar: JAG - FÖRSTÅR - INTE) (Tecknar: UNDERSTAND (NEGATION))

Nej, om jag skulle ta och plugga lite kanske... Eller bara ta en dusch? Ja, det gör jag. I syfte att skölja bort lite fett från mitt hår och lite belastning från mitt huvud beger jag mig till badrummet istället för en meter åt höger där pärmen med engelska grammatikövningar gapar som en hungrig varg. De där pärmringarna ser riktigt farliga ut, bäst att jag passar mig för dem. Helst hela kvällen.

"Tim Burton är ju alltid Tim Burton!" tänkte jag när jag såg trailern till Dark Shadows. En man från slutet av 1700-talet får en förbannelse, blir till vampyr och stängs in i en låda för att i den spendera drygt 200 år under jord. År 1972 släpps han ut av att ett gäng grävmaskinister av en slump stöder i hans underjordiska sovplats under ett grävarbete. Vi får följa med den två sekel gamla vampyren Barnabas Collins i hans försök att verka i en modern värld och hämnas på den som gav honom förbanndelsen och stängde in honom i en vampyrkista.

Även om jag verkligen inte är något fan av vampyrhysterin som råder så blir Tim Burtons film ändå godkänd. Handlingen är väl inte direkt något att skryta med men regin är gjord av en stor konstnär, det går inte att komma ifrån. Filmen innehåller många typiska Burton-bilder och det klassiska Burton-trädet är med även här. När det gäller det konstnärliga med Tim Burtons filmer så finns det nog inte många som kan slå honom på fingrarna och det är också vad som höjer slutbetyget på den här filmen avsevärt. Handlingen dessvärre inte långt i ett storfilmsmaraton. Han stupar nog strax efter halvvägs.

Förrutom det klassiska trädet och hans typiska bilder så är det inte mycket som är sig likt. Dock kan jag känna Tim Burton i humorn från Dark Shadows. Självklart är både Johnny Depp och Helena Bonham Carter med. Jag kan även känna ett litet uns av Betlejuice och kanske också ett litet sting av Alice in Wonderland i den här filmen också men det är nog alla likheter jag kan hitta.

Jag tycker mig se att Burton vill byta spår. Han har även en till oväntad film på gång. Jag såg en trailer för Snow White The Human som ska komma ut här något tag, även den regiserad av Burton. Återigen på temat vampyr, Kristen Stewart spelar huvudrollen. Det är verkligen inte typiskt honom. Det känns som att han försöker bli, eller kanske inte försöker utan bara börjar bli, kommersiell. Det sörjer jag djup, för tänk bara på Big Fish, Edward Scissorhand, The Nightmare Before Christmas, Corpse Bride? Han kan ju så mycket bättre så varför underprestera? Varför ska han sälja sin konstnärssjäl till den kommersiella marknaden när han kan fortsätta göra filmer som han kan stoltsera med?

Dark Shadows är ändå rolig, hyffsat spännande och innehåller en del typiska Burton-drag, så han klarar sig den här gången med 7 av 10. Nästa gång blir nog inte ens en nästa gång för min del. Jag kommer i alla fall inte betala för att se Snow White The Human och jag kommer nog helst inte vilja tänka på den som en Tim Burton Movie, om jag ändå ser den. Nej, skärpning! Mera animerat och udda huvudkaraktärer i malplacerade miljöer, det är vad jag vill ha, inte vampyrer och troll det kan jag se gratis på reklam-tv om jag mot förmodan vill se det.

Jag lyssnar på Sophia och känner att allt är bra nu. Domedagsprovet är avklarat och det känns som att det borde funka för att ta sig in till nästa steg av teckenspråks- och dövblindtolkutbildningen. Skivan som jag beställde var en "äkta Picasso för en hundring" och heter Sunrise Confessions. Snart ska jag lägga mig i badkaret.

Det märks att allt börjar nå sitt slut nu. Snart är också engelskan på universitetet avklarad, nästa onsdag är sista tentan. Jobb ska jag också ha fixat. Jag väntar bara på schemat nu tror jag. Jag väntar på finväder och värme också. Annars så är allt kanonfint här på mitt rum, jag känner mig så lätt och harmonisk. Mycket kan förklaras med musik, jag känner mig så här.

Jag är en av dem som fortfarande köper skivor. Alldeles nyss gjorde jag en investering på Bengans.se.

I en boken Vad är musik och 100 andra jätteviktiga frågor, som jag har fått från min kära vän Robin Sundqvist, ställs frågan: "Hur kommer det sig att en dålig skiva kostar lika mycket som en bra?". Boken går ut på att Pontus de Wolfe och Salem Al Fakir svarar på 101 frågor angående musik. Svaret på den frågan är bland annat: "Charmen med att köpa grisen i säcken utgör en viktig del i skivkulturen. Innan man inhandlat skivan har man endast en aning om vilket värde den kommer att ha för en, genom recentioner, rykten eller utifrån artistens plats i ens hjärta. Dess eventuella skönhet behöver repeterade lyssningar för att sakta veckla ut sig. Först när den gjort det vet man om man betalat en hutlös summa för skräp, eller om man kommit över en äkta Picasso för en hundring."
     Det är så sant! Ofta förhandsbokar jag skivor av artister som har en speciell plats i mitt musikhjärta (tex. Håkan Hellström och Tomas Andersson Wij) utan egentliga aningar om hur den kommer att låta men med desto större föreställningar och förväntningar. Ibland, som nu idag, köper jag en skiva utan några som helst tidigare kopplingar till artisten eller bandet. Jag har väl aningar om hur den kommer att låta med tanke på recentioner, smakprov och lovord från VK. Jag väntar med spänning på den dag då skivan dimper ner i min brevlåda.