Det har varit en helg fullspäckad av dans för min del. Det började på lördagen med att jag, Jennie, Johan (Bulten) och Ellinor åkte upp mot Skellefteå för att dansa i Skelleftehamn till två band (Shake och Expanders) som spelade nonstop. Fem timmar med bara dans. Dagen efter skulle vi åka vidare norrut till Luleå där vi sedan skulle tävla. Nu åkte också Nicklas med i bilen. Jag skulle tävla i bugg med Bulten. Jennie, Ellinor och Nicklas i dubbelbugg och Jennie också bugg med ytterligare en till Johan från Skellefteå.

     Jag och Bulten, som är från Göteborg, har inte tränat något alls förrutom de danser vi körde i Skelleftehamn under lördagen. När vi sitter i bilen på väg upp mot Norrbotten så pratar vi om det här men konstaterar att vi bara gör det för kul. Vi ville prova en tävling med varandra då vi vet att vi har så jäkla roligt när vi dansar tillsammans och att vi bara ville släppa loss på ett tävlings dansgolv någonstans en gång. Någonstans blev alltså i Luleå.

     Vi kommer dit, fixar allt som ska fixas, tittar på grenarna före oss och sen börjar vi att ladda. Kanske kände jag ett litet sting av nervositet men inte mer än så. "Vi ska ju bara köra!" påminnde jag mig om då och då. Bultens nerver såg till ytan oberörda ut men jag visste att jag behövde peppa honom lite ibland. Det behövdes inte mycket mer än det jag intalade mig själv "Vi kör ba!".

     Tiden är inne, tävlingsklass Bugg Vuxen Regional ställer upp för att snart dansa uttagningen. Nummer 80, nummer 81, sen står vi nummer 82... Vi går ut på golvet, bugar åt applåderna och musiken startar.

     En stund senare, de ska räkna upp vilka som ska dansa extradans. (Det innebär att de som inte räknas upp har gått direkt till duellerna.) "Nummer 80, 81, 87..." Jag tror inte mina öron! Vi är direkt uttagna till duell.

     Dags för duell, alla par på golvet men bara två par som dansar samtdigt. 81 mot 82. Domaren ska nu bestämma vem av dessa som får gå direkt till A-final och vem som går till B-final. "Vidare till A-final är par 82!" ropar speakern. "Va? Är det sant? Vi är i final!" snurrar i mitt huvud. Jag springer dit vi ska stå.

     B-final dansas (fungerar ungefär som en semifinal) sen är det dags. Det är nu det gäller säger vi, diskuterar och kommer fram till: "Men va sjutton, har vi tagit oss till final då är det ju bara att ösa nu. Nu spar vi inte på något!" Efter finalen är jag uppe i extas. Adrenalin och nervositet blandas. Jag kan inte sluta tänka på att vi gått vidare Direkt efter varje dans. Jag kan inte sluta tänka på att jag har dansat min första final och jag kan inte sluta tänka på att vi skulle kunna vara nära en pallplats nu. Samtidigt vill jag inte hoppas på för mycket för det skulle bli så pinsamt att bli besviken över en "sämst-i-finalen-placering" i tävling med en partner som jag varken har tränat eller tävlat med förr. "Final är jättebra" säger jag mig själv. Bulten är inte lika säker på det. Han är bra sugen på en tredjeplats, det syns!

     Nu är det upp till bevis. Prisutdelning i Bugg Vuxen Regional. "På tredje plats; par nummer 92." Jag tänker att då blev det nog ingen pallplats ändå. "Åh, nu kommer Bulten bli besviken..." De fortsätter. "På andra plats; par nummer 82!" Vi jublar och skriker och är på väg ut på golvet då speakern avbyter med: "Nej, nej, nej fel. Par nummer 84!"

Jag tänker: "Fy fan vad jävla dåligt. Det där är inte okey. Sådana tabbar får man inte göra!" Vi går tillbaka till där vi stod innan. Jag ställer in mig på att bli 4:a eller 5:a. Speakern fortsätter: "Och på Första plats har vi par nummer 82!" Nu jubar vi om möjligt ännu högre! "Det är inte sant! Det är inte sant!" tänker jag och ler så mycket att jag inte ser någonting. Vi springer återigen ut på golvet gladare än någon annan någonsin har varit och då vi kramar varandra säger Bulten "Hur fan gick det här till?" och på högsta volym dunkar: "Digge-digge-digge-digge-ding-ding-ding här glider kingen in."
     Ja, hur fan gick det här till? Hur kom det sig att vi, som inte tränat mer än någon timme kvällen innan, kommer till Luleå och tar hem hela skiten? Hur gick det till när vi dansade oss direkt till duell och direkt till final? Och den största frågan av dem alla; Hur kommer det sig att domaren efteråt säger till Bulten "Om ni hade varit ett par borde ni ha gått upp i nationell."? Nej, det här är bara för mycket för mitt huvud! Nu måste jag sansa mig och landa på jorden och möjligtvis bara slänga en liten förstulen blick på förstapriset ibland. 

Bulten: "Nej, men vi ses väl nästa år då. En gång om år, det räcker väl? Mer behöver man väl inte träna? Eller?"

(Sjunges i kör) "Digge-digge-digge-digge-ding-ding-ding här glider kingen in!"

Haha, nej inte så. Så är det inte. Vi hade bara tur. Lugna ner dig nu Ego! Jag borde sova. För mycket extas! Alldeles för glad för omgivningens bästa. Tur att det bara är datorn som är min omgivning just nu. Så mycket adrenalin på en gång. (Kastar en förstulen blick mot byrån.) Nej, nu blir det för mycket snart. God natt!

Det har varit en fin dag. En dag som inleddes med frukost och morgontidningen hos mamma för att sedan ta en prommenad med Sara Bosse i vårsolen. Efter denna stund av kvalitetstid gick jag till pappa och satte mig på balkongen i solskenet ett tag innan middagen. Efter en stund på hemmaplan åkte jag till Alfta för att hälsa på Elin. Vi drack te och pratade länge innan jag nu slutligen är åter hemma hos mamma igen. Det känns som att det enda jag gör hos mamma är att sova och äta frukost och hos pappa äta middag.

     Det är en fin dag jag lämnar bakom mig. En varm vårdag. Ändå går jag i vinterskor och täckjacka. I Umeå var det nämligen vinter när jag åkte. Melissa Horn sjunger "jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm". Jag går i vinterskor på våren men har ändå förberett mig för sommar snart. Dock inser jag att på söndag, när jag väl är tillbaka i norr, så kommer alla dessa sommar/vårkänslor att förintas, redigt hårt och ganska fort. Lagomt i höjd med Örnsköldsvik ungefär.

Nu är jag här igen. Känns inte som att det var så länge sedan. I och för sig var det inte det heller, sportlovet senast och nu påsklov. Så är det med Folkhögskolor mycket lek och lov. Sånt gillar vi!

Sedan sist jag skrev har det hänt en del. Till exempel så har bilen gått sönder. För att definera "gått sönder" så har kamremmen gått av och bilen står nu på en verkstad i Umeå. Det innebar att jag åkte med bussen ner till Söderhamn i fredags. Jag lämnade mitt hem i Ume kl. 07.00 med lokaltrafiksbussen, släpade packningen till busstationen och satte mig på Ybuss kl. 07.50 Anlände till Söderhamn kl. 13.55 och drog packningen över till andra sidan perrongen där buss 100 stod och väntade. Var i Bollnäs 14.45 och på Björktjära 15.00 Allt som allt, från dörr till dörr, 8 timmar! HERRE GUD! Med bil skulle det ha tagit 5 timmar, 6 timmar med en timmes matpaus, från dörr till dörr. Men nu är jag här i alla fall, i B-town. Har hunnit med en tripp till Åland med min gamla dansklubb (Faxe Söderhamn) också. Vi hade det riktigt skoj tillsammans i 24 timmar på Östersjön.

Framtill söndag, då jag åker tillbaka till Umeå, ska jag hinna med att träffa en hel drös kompisar har jag tänkt. Vi får se vad jag hinner.

Första april när jag gick i 8:an: Jag och pappa åker bil längs en smal väg. Han har hämtat mig från ett konfirmationsläger ute på Prästnäset. Den här smala vägen är så smal att det nästan inte går att mötas på den, nätt och jämt. Vi får såklart möte och pappa kör till sidan men det är lerigt och dåliga kanter på denna väg också. Vi glider neråt mer och mer. På kort tid är vi helt nerkörda i leran i diket. Pappa skulle också hämta Jenny på stallet så jag ringer för att meddela henne att vi blir sena.

- Hej! Jag och pappa har kört ner i ett dike vid Prästnäset så vi blir sena.

- Jo, tjena! säger Jenny. Jag vet att det är första april.

- Nej men det är sant, vi har kört ner i diket! säger jag samtidigt som jag småskrattar lite åt att hon tror att det är ett skämt.

- Jaja, jättekul. När kommer ni?

- Men Jenny det Är sant. Vi Har kört ner i diket! Vi blir sena, vi väntar på bärgaren nu.

     Första april kan vara en svår dag. Svårt att förstå att folk skämtar och svårt att ta någon seriöst.

I år föll minst 1 decimeter snö, precis då alla Umebor (och säkert många andra här ikring) började ana våren.

- Men va fan! Skämtar du med mig? säger jag nästan högt för mig själv, söndagen den 1 april 2012 då jag besviken och irriterad sopar fram bilen, med sopen som jag trodde var färdiganvänd för den här säsongen.

En nästan 2-årig resa ska komma att avslutas. Avslutas precis som alla tidigare resor har gjort. Den här resan avslutas kanske inte riktigt än, men den avrundades idag.

Jag intar min plats, rad 1, stol 15. Väntar tålmådigt på de andra att inta deras. Under tiden går två bröder på scenen. En av dem välklädd stående vid sidan av en bild föreställande två personer; Återhållsam sorg. Den andre klädd i skinnjacka vandrande fram och tillbaka över scenen samtidigt som denne nervöst biter på naglarna; Utåtagerande oro. Så startar Musikalakademiens sista föresatällning In To The Woods. Där startar en föreställning om livet, om kärlek, om önskningar, om döden. Vi följer med bröderna i deras bearbetning av sorgen efter föräldrarnas bortgång. In till en saga, där deras fantasi möter Rödluvan, Askungen, Rapunzel och många fler välkända figurer. Figurer som med brödernas fantasi nu går andra vägar till mötes, ser ut på andra sätt och som stöter på figurer från andra sagor. Låter det rörigt? Det är inte så rörigt som man kan tro. Jag skulle kalla det organiserat kaos, lite som min diskbänk. Det finns ett tydligt mönster i kaoset, i röran, där strukturen ändå är tydlig. "Bestick här, tallrikar där, glas där..." fast i det här fallet "Bröderna här, fantasin där och den här nya sagan där..." för de forna sagorna kan du helt enkelt hålla utanför det här. I slutet kommer allting att gå upp för dig. Där får du den övergripande historien att knyta an till början, där knyts slutligen säcken ihop. Det är då jag inser, alla kan förlora sig i en saga. Vem som helst, även du, också jag. Jag tror att det är detta som Musikalakademien vill lyfta fram. Din fantasi kan bli en saga med vilket slut som helst, det vet du inte förrän du är där, vid slutet. Din fantasi kan bli en saga som slukar dig så som vargen slukar Rödluvan, det vet du inte förrän efteråt. Jag blev slukad, jag glömde bort vad som egentligen brukar hända med Askungen och alla de andra, jag var med i en bearbetningsprocess hos två sörjande bröder, jag var med i ögonblicket där fantasi slutligen måste möta verklighet, där föreställningen slutar.

För mig är denna dag som när tågkonduktören på tåget säger "... och vi börjar nu närma oss slutstation. Kolla gärna en extra gång på hatthyllan och sätet bredvid dig för att se till att du inte har glömt någonting. Och med det vill jag tacka för mig och hoppas att resan har varit till belåtenhet". Den här dagen är som en förvarning på att slutet av resan kommer snart. Vi närmar oss slutstation.
     Föreställningen fick mig att sänka två små tårar. En för att situationen var sådan i föreställningen, en tår var på sin plats. En till då jag insåg att det här är det sista jag ser. Men vem kan skiljas från vänner utan att sänka en tår? Separation; också en del av sagan.

Så: fantasi, livet, kärlek, önskningar, separation, döden - In To The Woods. Men visst är väl också livet sådant. Ibland helt perfekt som i den bästa av sagor, ibland lika kaotiskt som min diskbänk men då kan man behöva strukturera upp det. Ibland önskar vi oss mer än det vi redan har, ibland är vi helt nöjda och det är då kaoset utbryter, när allt är som bäst. Kanske tar man då till fantasin till hjälp. 

Ja, visst är livet sådant och det är också så som In To The Woods är.

"... Och med det vill jag tacka för mig och hoppas att resan har varit till belåtenhet." Och Tack(!!!) till er som är så himla bra, gång efter gång, efter gång.

THE END

Det finns för mycket sånger om kärlek och för lite sånger om mat..

Genom nogranna observationer har jag kommit fram till detta, inget slår så hårt som ett facebookinlägg om mat, inget säljer så bra på den lokala vårmarknaden som varmkorv eller falafel med bröd och inget på mässan lockar fler besökare till ditt bord än vad godis gör. Det är klart vi älskar att stoppa i oss föda och godsaker.
    Mestadels grundar jag denna fakta på observationer från facebook, för ingenting blir gillat fler gånger än en uppdatering om mat, eller en bild på en fräsch sallad, eller en uppdatering om att du bakar kolakakor. Därför tänker jag så här, jag gör en uppdatering om dagens vilda experiment till middag.

"Vad har vi hemma..." funderar jag samtidigt som jag stirrar in i kylskåpet. "Tomat, babyspenat, paprika, purjolök... Ah, det får bli något av det!" tänker jag och plockar fram stekpannan, fräser purjolöken, steker på paprikan och tomaten tillsammans med löken och klickar i lite grön pesto. Tar fram tre skivor bröd (Solklart), knäcker ett ägg i en skål och vispar ihop det med lite mjölk, salt och peppar. Doppar sedan brödskivorna i äggblandningen och steker dem. På med grönsaksblandningen på brödet och toppa med babyspenat och lite solrosfrön. Jag blev så förvånad över min prestation. Jättegott och jätteimproviserat! Det blev som en liten flashigare version av det Vickie kallar "eggy bread". Jag gillar inte ägg men det här blev faktiskt gott och med pesto kan ingenting gå fel.

Så det här var mitt inlägg om mat. Nu kommer spänningens ögonblick; att se hur många som lockades av rubriken "Mat!"

Vi kan kalla den: Eggy Bread À la Bea

Jag vet inte huruvida jag har någon talan kring det här området, vet inte hururvida jag borde yttra mig så döm mig inte, jag tänker bara högt.

Alfred Nobel är, enligt wikipedia, en kemist, uppfinnare, ingenjör, industrialist, donator och stiftare. Han "var en svensk kemist, uppfinnare av dynamiten och stiftare av Nobelpriset." dessutom.

Nobel industrier AB, "tidigare kemi- och försvarsindustrikoncern som bildades 1984 genom att dåvarande AB Bofors förvärvade KemaNobel." - wikipedia.

AB Bofors då, vad var det? Jo, (återigen enligt wikipedia) "ett svenskt industriföretag och vapentillverkare".

Namnet Nobel förknippas nu alltså med: dynamit, Nobelpriset samt en kemi- och försvarsindustrikoncern som samarbetar med vapentillverkaren AB Bofors.

Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman delade år 2011 på Nobels fredspris..

Nobels fredspris = Nobelpriset.

Nobel = allt jag nämde ovan.

Nobel = Nobelpriset.

Nobels fredspris = allt jag nämde ovan. Nej, nu stämmer det inte lika bra längre. Varför det? Hur kan en stiftare av Nobelpriset och där med också hans fredspris ha någon som hellst koppling till vapentillverkning i Bofors? Jag vet inte. Kanske har det något att göra med att en man vid namn Alfred Nobel råkade vara huvudägare i AB Bofors under 1894-1896. Hur kommer det då sig att uppfinnare av dynamiten och huvudägare i en vapenindustri också kan stifta ett fredspris i hans namn? Jag vet inte, I'm just saying.

Sverige = Skog och natur, IKEA och Alfred Nobel. Vill Sverige verkligen förknippas med denna Alfred? Dessvärre är inte detta den enda kopplingen till vapen när vi nämner vårat land. Nu med ett samarbete med Saudiarabien lär det i framtiden bli svårt att undvika den här kopplingen. Jag vet inte vad jag ska säga, jag är mållös. Men en sak vet jag, om det fortsätter såhär så skäms jag över att vara svensk.

Varje gång, innan jag ska åka till Bollnäs, tänker jag att det kommer att kännas så speciellt när jag åker in i Bollnäs kommun, när jag ser Bolleberget, när jag ser alla gamla ställen som Bull Olles och Sibylla. Men.. Nej, det gör det aldrig. Varje gång känns det precis som vanligt. Som att jag bara har varit i Söderhamn på dansträning som på förr, som att jag bara varit borta några timmar och nu kommer tillbaka. Alltså, inget speciellt alls.

Varje gång, innan jag ska åka till Bollnäs, tänker jag att det kommer vara så mycket som har förändrats nu när jag varit borta så länge. Men.. Nej, det gör det aldrig. Allting är precis som vanligt, INGET har förändrats. Bull Olles står kvar, Sibylla likaså. Alla gator är detsamma, alla affärer står på samma plats, samma folk jobbar på samma ställen och det är fortfarande samma folk som äger Videohallen. (Videohallen forever!!)

Varje gång, innan jag ska åka till Bollnäs, tänker jag att det kommer att bli så kul att träffa min familj igen. Det var ju så längesen, det är säkert massor som har hänt när jag har varit borta. Men.. Nej, det har det inte. Alla är precis likadana som innan, alla ser ut precis som förr, jag vet precis vart mina skor ska stå, vad som finns och inte finns i kylen. Jag vet precis vad Jenny kommer att säga och hur hon kommer att gå omkring i rastlöshet. "Inte vare nå annorlunda här e!" kan jag kort konstatera. Det lustiga är bara att så här är det varje gång. Att jag aldrig minns att Bollnäs alltid står kvar där jag lämnat det, så som jag lämnat det. Att Bollnäs alltid är Bollnäs. Men jag gillart!