Torsdag eftermiddag anlände hon med flyget. Min vän Charlotte. (Som för övrigt inte är en spindel.) Vi handlade mat, gjorde middag och myste på brandtrappan. Ja, du läste rätt. Inte någon balkong här inte, nej utan en brandtrappa i kvällssol på Ålidhem. För tillfället bor jag hos Ebba men flyttar till mitt eget nästa helg, därav brandtrappan på Ålidhem. Så där satt vi alltså, två Bollnäsbor, lika högt upp som björktoppen i just björkarnas stad, Umeå, och jäste i kvällssolen. En fin inledning på en finfin weekend.

     Jag har visat Charlotte runt i Umeå, vi har åkt med hennes klasskompis (som är ifrån Umeå) till Bettnessand för sol men inget bad (havet = för kallt!), vi har besökt Gammlia och vi har även hunnit åka till Vännäs och tillbaka på dessa fyra dagar. Under tiden som jag har visat upp Umeå har Umeå visat upp det finaste tänkbara väder, och häng med nu norrlänningar, Charlotte sa faktiskt flera gånger "det känns som att jag är utomlands!". Så ni borde vara stolta och ni borde kanske överväga att anställa mig som turistguide. Jag lovar, jag kan hoppa över Vännäsdagarna för de känsliga, civiliserade resenärerna... Nej då, Vännäs bjöd faktiskt på uppehåll trots att regn var utlovat, trevligt folk (tro det eller ej) och faktiskt lite dans. (Haha, så stereotypt norrländsk!)

     På söndagen efter att Charlotte farit så hälsade jag på hos mina kommande, nya hyresvärdar och skrev på hyreskontraktet. Så nu är det alltså klappat och klart, nästa helg flyttar jag. Det firar jag nu med att titta på Sommar med Ernst på tv4play för det missade jag i torsdags. Finns det någon mysigare tvprofil? Nej, icke. Han har fattat grejen; dela ut de tyngsta arbetsuppgifterna till snickare och byggarbetare och ge de lättaste och mysiga sysslorna till dig själv.

Exempel 1: Ernst säger "Ja, men då låter vi dem här grabbarna ta tag och hugga i så går vi ut en sväng!" och beger sig ut till skogsdungen utanför för att plocka lite pinnar och göra ett rosentorn. Barfota.

Exempel 2: Ernst står och lagar mat utomhus, intill en sjö eller liknande och säger "det här är livet. Solen värmer skönt i nacken och framför mig har jag alla de här fantastiska råvarorna. Vi ska göra min variant av pyttipanna och vad är pyttipanna utan en fin bit kött. Det är som en vacker flicka utan ett leende." Under tiden han steker sparris och river rödbetor, gjuter de andra männen ett betonggolv och bygger ett växthus från grunden. Jag säger bara en sak, Ernst har fattat grejen!

Idag läste jag ut Bob Hanssons debutroman Gunnar. En fantastisk bok!

     Gunnar handlar om en förtidspensionerad änkeman på 58 år med ett nytransplanterat hjärta och hans vardag som ofrivillig sjukpensionär. Han har hela sitt liv jobbat på bygge och vet inget annat. Chefen, som inte blir klok på att Gunnar inte kan acceptera en lugn tillvaro, föreslår att han borde skaffa en hobby; "nu kan du ju fiska och allt..." vilket verkligen inte går för sig i Gunnars tycke. Vi får följa honom i hans vardag fylld av tankar och funderingar. Det kan vara tankar som: "Gurka består av nittionio procent vatten, jag undrar vad det är i den som inte är vatten?" eller spekuleringar som: "Det är så mycket man inte vet om hur det är att vara människa fast man är en..." och "Tårar består av nittionio procent vatten. Och salt. Ungefär som gurkor alltså. Ändå är det en väldig skillnad."

     Jag har skrattat högt och suttit leende i långa stunder med boken i hand. Jobbdagarna har flugit iväg och boken har gått förvånansvärt fort att läsa. (Jag som annars läser så långsamt och inte heller har läst så mycket av Bob Hansson tidgare.) I slutet fanns en intervju med honom. Frågan "Vilka författare tror du har påverkat ditt sätt att skriva mest?" ställs till honom. Bob svarar: "I allmänhet Sture Dahlström och i synnerhet vad gäller Gunnar, Erlend Loe." JAG VISSTE DET! Det är därför jag har älskat den här boken. Det är därför den har gått så lätt att läsa. Det är därför jag har känt igen skrivsättet. Myntet faller ner, bitarna läggs på plats. Nu kan jag inte annat än älska Bob Hansson, en man som förstår vad som är bra och värt att påverkas av, det vill säga Erlend Loe, den oslagbare författaren från vårt grannland i väst.

     Jag rekommenderar boken innerligt och varmt.

Det ekar snart här hemma. Jag lever med lådor upp till öronen, har blåmärken på benen efter att ha gått in i hörnen på dessa lådtorn, vilket betyder; vi flyttar. Imorgon går flyttlasset, på tordag börjar jag jobba och jobbar då fram till söndag. Mellan jobb och sömn ska jag hinna städa ur lägenheten också. Efter söndag är allt tyst och stilla. Ensam med mina lådtorn i ett litet studentrum som jag lånar tillfälligt i någon vecka innan jag återigen drar mitt flyttlass till mitt nya orinarie krypin. Då kommer ljudet av tomhet att skölja över mig. Troligtvis. Hej då, Viktoria Routledge!

Jag vaknade halv nio och gjorde mig en vanlig frukost. Lade mig sedan i badet med folkmusik och annat mysigt somrigt. Därefter gjorde jag fötterna en tjänst med fotpeeling och fotkräm. Igår plockade jag en stor bukett blommor som nu står på köksbordet. Med dem doftande åt jag världens godaste lunch. Kallrökt lax (jag vet att jag har tjatat om den där laxen hur länge som helst nu och hyllat den till skyarna, med den var fantastiskt god också...), färskpotatis, en egengjord, kall sås på créme fraiche och hackad gräslök. Dessutom älgfärsköttbullar med brunsås. Serverat med sallad. MUMS! Nu efterrätt, pannacotta med blåbär och rödvinbär på toppen (ja, bären är ifrån frysen men ändå...) plus kaffe. Jag är i himlen. Ska senare gå ut och göra mig en midsommarkrans också. Ska det va så ska det va. Är det midsommar så är det.

     (Min midsommarspellista: Midsommar)

Jag vet inte hur jag hamnade på det här spåret den här morgonen men här är jag nu, tittandes på amerikanska teckenspråkstolkningar av populärmusik. Det är jäkligt bra i alla fall. Även om jag bara kan svenskt teckenspråk själv (och ytterst få ord på ASL) så brinner mitt hjärta generellt för det visuella språket, därmed också för American Sign Language.

Nej, nu ska jag sluta mata er med klipp. Ni som vill, sök på ASL på youtube. Annars så får den här stunden av hjärntvätt räcka för er andra.

Jag vaknar klockan tjugo över sju och är jättepigg. Jag tänker "men nej, jag kan inte kliva upp nu!" och ligger kvar i sängen. Klockan blir halv åtta och det är verkligen omöjligt att somna om men jag tänker "vad ska jag upp nu och göra?" och jag gör ytterligare ett försök att somna men klockan åtta ger jag och huvudet upp för min raslösa och pigga kropp och kliver upp. Brygger kaffe, äter yogurt och flingor och knäckebrödmacka med ost på. Solen är bländande och termometern, som förvisso sitter i direkt solljus, visar 30 grader. "Ja måste ut! Nu!" tänker jag och packar väskan för stranden. Åker till Ebba för att vattna hennes blommor och skicka ett par byxor och en kjol med posten till henne i Bollnäs. Åker till Jennie för att ta in hennes post. Allt detta gjort innan klockan tio på morgonen. Jag åker till Nydala och lägger mig på stranden med musik i öronen. Då solen går i moln tar jag fram en bok, läser fram till solen tittar fram igen, lägger då undan boken för att endast insupa värmen och D-vitamin. Så håller jag på fram till klockan tolv. Då är molnet för stort för att invänta att det ska svepa förbi. Åker då hem, stoppar in en tvättmaskin och steker pannkakor.

När jag pratade med Ebba klockan nio så frågade hon mig "Vad gör du uppe nu förresten?", varpå jag svarar "jag vet inte, jag kunde inte sova. Jag har väl kommit in i... Jobbrutinen kanske..?!" (fast observera, det har jag inte...). Ebba skrattar till och säger "Pensionärsrutinen trodde jag du skulle säga." Ja, kanske är det så. Innerst i mig bor det en liten pensionär, som kliver upp tidigt för att vattna sina pelargoner, dricka kaffe, läsa en bok på stranden i sin ensamhet klockan tio på morgonen och steka pannkakor iklädd förkläde med håret i en knut. Sådan är jag, sådan är också tant Astrid på vischan. Men som Elin Ek sa i en intervju angående hennes bok Supertanten; "bejaka tanten inom dig." Ja, det gör jag. Här följer en liten lista på vad jag gör som enligt boken Supertanten gör mig till just en tant:

Jag bakar gärna småkakor och bullar.

Lagar mat på riktigt smör (och snålar inte med det).

Har med mig tygkassar till affären när jag ska handla.

Stickar.

Syr.

Lagar kläder som gått sönder istället för att köpa nya.

Saftar och syltar. (Gjorde i alla fall ifjol)

Och, jag dansar styrdans på logen. (Vilket jag faktiskt ska göra ikväll.)

Nu har jag i alla fall matlådor så det räcker ett bra tag framöver. Fyra lådor älgköttgryta med ris och två lådor laxfilé med pasta och gräddsås. Utöver det gjorde jag även två småpizzor och lade i frysen så att det bara är att stoppa in i ugnen en lat dag eller då tiden tryter. Det var resultatet av en halv dag framför spisen. (Okej nu överdrev jag, inte en halv dag, två och en halv timma bara.) Innan det var jag ute på en springtur i den gassande solen och i morse på delegering.

Imorse klockan tio gick jag till vårdcentralen tvärs över gatan. Jag hade en tid hos läkare för att titta upp varför jag så otroligt lätt får blåmärken och varför mitt urin sedan en tid tillbaka har luktat suspekt och haft alldeles för mörk färg. Angående urinet befarade jag att det kunde vara urinvägsinfektion. Med min vän google läste jag mig till symptomen för UVI och insåg att mycket stämde. De tidigare besvären hade till idag blivit milda och urinet ungefär som vanligt, vilket innebar att urinprovet visade att jag inte har UVI idag. Dock några röda blodkroppar i urinet var vad de kunde hitta. Vad gällande blåmärkena så vet jag ingenting mer än att de ska höra av sig, att jag ska tillbaka inom snar framtid för att ta fler blodprover och att jag nu har ett blåmärke i armvecket ifrån blodprovsnålen.