Förra ca två somrar sedan upptäckte jag och Elsa, Tomas Andersson Wij. Det visade sig vara en enorm musikalisk upptäckt. En låt (titeln på detta inlägg) är en av de som jag på senare tid nött mest men jag har aldrig riktigt tänk på innebörden rent bildligt utan mer bokstavligt. (Med andra ord har jag tolkat den mer än behövligt)

     Det var idag som jag förstod hur enkel den egentligen är att förstå. Idag föll det snö över Strömbäck. Årets första snö! (Herre gud, den 14 oktober?!)

Tomas sjunger: "Första snön är alltid vitast. Den faller tung och tyst nu i natt" och jag förstår verkligen att det är så det är.

     Det var idag när jag satt med min klass i datorsalen och avläste information om svininfluensan på teckenspråk. Jag tröttnade kanske en aning på alla jobbiga sjukhustermer och tjatet om vaccin, då jag hur som helst, av en ren slump, kollade ut genom fönstret. Det tar mig ett tag att reagera, det kopplar liksom inte på en gång. Sedan ser jag och förstår vad jag ser och utbrister (en aning förtvivlat): "HERRE GUD, DET SNÖAR!!" Jag var i chock, rent ut sagt. Klassen rusar fram till fönstret och alla med ett leende på läpparna, alla utom en. Alla utom jag!

     Det enda jag kunde tänka på var att jag ännu har sommardäck (!!) på bilen och att jag inte kommer ha chans att byta dem förrän vecka 44.

     Min hysteri förvandlades till strategiskt tänkande och jag hämtade vinterjackan. Vid "tio-fikat" idag när snön vräkte ner som mest hade jag dock lugnat ner mig en aning. Det var när jag såg de stora snöflingorna falla tungt och tyst för att sedan landa mjukt på marken som jag förstod vad Tomas Andersson Wij menar. Kontrasten av ingen snö alls till 1 dm liggande på marken är väldigt stor. Allt blir helt plötsligt så otroligt vitt. Den första snön är helt enkelt vitast!