Jag sitter här med tv:n bredvid mig och tittar på sommarpratarna. Jag gråter. Det är så fint och jag anser att det inte att det är för att jag är blödig. (Eller, jo . Kankse delvis) Jag tror att vem som hellst skulle ha gråtit. I alla fall många skulle ha gjort det.

     Jag fäller några salta droppar vatten samtidigt som småler åt att det är så himla fint. Då syftar mycket jag på det som Birgitta Stenberg sa: "Första gången, efter min mans död, då jag såg svalorna utanför, då grät jag. Ett år senare, när de dök upp igen, då log jag." Det och mycket annat var anledningen till min sensitivitet idag. Låt oss se när nästa gång blir. (Sist var till filmen "Se upp för dårarna") Har mitt liv blivit lite av en dokusåpa? Är jag verkligen blödig eller är jag bara extremt förstående och jordnära? Jag vet inte. Har ingen aning, men hoppas på det sistnämnda...