Jag och Pontus kollade just på O Brother,Where Art Thou, som han länge tjatat på att jag måste se. Förra veckan spelade han en låt från denna film och jag frågade vad det var han spelade. "Det låter bra!" påpekade jag.

     Nu hade han fått hem filmen och kallade till filmvisning en trappa ner. Jag måste erkänna att det var en rätt bra film. Kanske inte min favorit men den var absolut bra. Framförallt är det riktigt skön musik i den och bäst var denna:

Idag på Krister i P3 hade de tema "Att säga fel saker vid fel tillfälle". Det roligaste var att när jag satte mig i bilen och hörde detta hade en sådan sak precis hänt mig. Sådana saker händer mig ganska ofta men. Oftast är det små saker som att man tänker: "Ska jag säga hej eller hallå...?" Så svarar man "Haj!" som en blandning av dem båda. Eller då man pratar om någon ganska högt och så står den bakom.

     Idag hände något mer likt det förstnämnda. Lite lindrigare men jag kan ändå inte släppa det. Jag skrattar till lite bara jag tänker på det.

     Det var som så att jag hade handlat på ICA Maxi, Strömpilen och var på väg ut till bilen med mina varor då jag ser några försäljare från The Phone House. Jag tänker att jag ska gå förbi dem utan att få någon ögonkontakt med dem. Dessvärre går jag närmast dem så det är näst intill oundvikigt. I jämnhöjd med reklamborder hör jag, "Ursäkta!" riktat rakt mot mig. Jag tänker att jag i alla fall inte ska vara otrevlig och kan ju åtminstone lyssna på vad de har att säga. Kanske var det en aning blå ögd tanke då jag blev stående där ett tag och killen lyckades faktiskt övertala mig att byta från Halebop orginal till Halebop vänner. När vi pratat om Halebop, om Umeå, om mig, om allt och ingenting och då jag skrivit på pappret var det dags för mig att åter igen försöka ta mig till bilen. Han skakar min hand och säger: "Det är bara att ringa om du har några fler frågor eller om du vill ta en fika..." Jag skrattar lite åt hans uppenbara skämt och säger tack, tar upp mina påsar från golvet och gör mig redo att gå. Han säger: "Ha det bra, hej då!" Istället för att svara "tack detsamma, hej då" så hör jag mig säga: "Vi ses!" och så går jag min väg. HAHA, det är helt enkelt vad jag är van att säga. Det som jag alltid använder som avslutningsfras! I detta sammanhang kanske det inte riktigt var rätt grej att säga. Det gjorde att det lät som att jag tog honom på hårdaste allvar gällande hans skämt om en fika. Inte direkt vad jag tänker om varje försäljare som stoppar mig med sina ärenden, att jag senare ska fika med dem. Men, men.. Han kanske fick sig ett gott skratt i efterhand i alla fall.

Jag berättade det här vid middagsbordet idag. Pontus frågade:

- Du fick hans nummer...?!

- Ja..? svarade jag frågande.

Pontus blinkar med ögonen och säger:

- Kör hårt, tjejen!

Hur som helst var detta en av alla saker, möjliga att ta upp inom ämnet "Att säga fel saker vid fel tillfälle". Det är ju min specialitet så jag kan lätt berätta fler små historier vid ett annat tillfälle.

Igår, Onsdag, läste jag min dagliga del av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. (Jag har räknat ut att jag måste läsa 35 sidor per dag om jag ska hinna läsa ut den och skriva en recention om den till nästa vecka.)

     Efter läsningen gjorde jag mig i ordning för att åka in till Umeå. Äntligen! Det kändes som att jag varit fast i Strömbäck allt för länge och inte haft någon anledning till att åka in. Men igår hade jag verkligen anledning. Det var nämligen som så att jag, Viktoria, Robert och Maria från min klass träffades på Harrys för att lyssna på irländsk folkmusik. Viktorias pojkvän spelar i bandet. Centepedes and snakes (Stava?) är vad de heter och de var riktigt bra. Kul att lyssna på lite folkmusik och bara umgås med människor. Med oss var även Viktorias kompis Jesper. Vi hade en trevlig kväll på Harrys.

I morgon väntar det ännu mer spänning. Jag ska dansa salsa! Jag är riktigt pepp och ser fram emot lite rolig motion. Så i morgon kväll ska höfterna få svänga och vem vet, jag kanske rent av börjar dansa salsa. Efter en kort grundkurs i morgon får ödet avgöra. Haha!

Annars har jag väl inga direkta planer för helgen. Jag kanske hälsar på någon. Jag måste hur som helst handla. Har ganska mycket mat hemma men inga färskvaror alls.

     Så om ni Umebor är hemma i helgen, hör av er vettja!

Idag har varit en mycket lugn dag. Har bara läst och umgåts med människorna i mitt hus. Det behövs sådana dagar ibland.

     Igår var dock en mer aktiv dag. Jag cyklade ut till Kont och sprang en runda runt just Kont. 1 mil på cykel och sedan kanske en 2 kilometers springtur, allt som allt. Det var första gången jag kom så långt som till Kont. Varje gång som jag tidigare tänkt ta mig dit ut så har det bara inte blivit så. Har det inte varit för att jag inte har hittat dit så har jag kommit på att jag inte hinner, då det till fots tar ganska lång tid. Med cykel går det dock avsevärt mycket fortare. Så igår tog jag mig hela vägen till Kont. Tänk att det skulle ta så många försök innan det hände. Nu vet jag att det är värt mödan och att jag ska ta mig tid till det fler gånger.

     Det var otroligt fint ute vid havet, trots att det nu faktiskt är höst. - På riktigt! Det gjorde ingenting att det blåste mycket. Det fläktade skönt. Det gjorde ingenting att jag satt där på klipporna ensam. Det var lugnt och skönt. Det gjorden ingenting att att det nu är höst. Det var bara vackert.

     Så i denna fläktande, lugna och vackra stund fick jag en som smått idyllisk tankestund för mig själv. Där jag satt på klippan, hann jag tänka ganska mycket. En kvarts vila från springande och cyklande med även en kvarts metalt vilande. Det är otroligt vad ett hav, några klippor, en horrisont och tanken på att Finland finns bakom den, kan göra med människan. Jag liksom läktes.

     Om det blir fint väder i veckan ska jag ta med mig boken och en filt för att läsa min underhållande bok på en mer stillsam plats än på mitt (inte så väl ljudisolerade) rum.

Nu är det sovdags. God natt!